JORDBRUKARE jω3rd~brɯ2kare, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
person som (för egen räkning) odlar jord, landtbrukare, åkerbrukare. Jordbrukarnas riksförbund, benämning på en 1915—1921 existerande politisk sammanslutning mellan jordbrukare. Juslenius 433 (1745). MeddNordM 1899—1900, s. 51 (1754). Undantagne (från att föra handelsböcker) äro: jordbrukare och idkare af de näringar, hvilka med jordbruket sammanhänga (m. fl.). SFS 1855, nr 66, s. 2. Finland 2: 379 (1924). — särsk. (tillf.) om arrendator l. torpare (i motsättning till jordägaren). En stigande upplysning gör jordbrukaren oafhängig af egendomsegarens välbehag. Snellman Stat. 52 (1842).
Ssgr: JORDBRUKAR- l. JORDBRUKARE-BEFOLKNING. om den del av befolkningen inom ett land l. område o. d. som idkar jordbruk; ofta med inbegrepp äv. av jordbruksarbetarna. Den mindre bemedlade jordbrukarebefolkningens och särskildt jordbruksarbetarnes lif. EkonS 2: 139 (1895). Uppl. 2: 32 (1903). —
-VARA, r. l. f. (†) i pl.: landtbruksprodukter. Fennia XVI. 3: 51 (i handl. fr. 1761).
