JUXTAPOSITION juk1stapωs1itʃω4n l. -pos1-, l. -iʃ-, r. (l. f.); best. -en; vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. juxtaposition; av lat. juxta, bredvid, o. positio (se POSITION)]
(i fackspr.) handling(en) att sätta l. placera två l. flera ting nära samman l. upptill varandra l. att samordna två l. flera begrepp o. d.; förhållande(t) att två l. flera ting osv. äro på detta sätt sammanställda. Alla sins emellan skarpt begränsande juxtapositioner af färger. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 86. ”Och” är ett begrepp, hvarigenom tänkes en juxtaposition af föreställningar. Rein Log. 8 (1882). För Lachmann hade de homeriska sångernas uppkomst varit rent mekanisk och bestått i en juxtaposition af själfständiga Lieder. Schück VLittH 1: 35 (1898). — särsk.
b) språkv. stående sammanställning av två ord (med var sin självständiga accent) som närmar sig sammansättning; i sht konkret. AKock i Landsm. VI. 2: 11 (1886). Sammansättningar (juxtapositioner) sådana som soknæmæn, giptæ mal .. etc. sakna genitivens R i förra juxtapositionsleden, då ... Dens. Därs. XI. 8: 21 (1896). Juxtapositioner, sådana som: bak om, till baka, till hopa. Holm Rydbg 92 (1918).
(a) -TVILLINGAR, pl. miner. kristalltvillingar som icke genomtränga, utan bl. med tvenne ytor beröra varandra. 2NF (1910).
