KALFAKTOR kalfak3tor2, äv. 040, förr äv. KALEFAKTOR (kalefácktårr Dalin), i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -n ((†) -en SthmStadsord. 2: 163(1701)); pl. -er kal1faktω4rer.
[liksom t. kalfaktor, kalfakter, eng. calefactor, av nylat. calefactor, tidigast användt (i Tyskland) om den lärjunge som skulle elda i skollokalen, till lat. calefacere, göra varm, (upp)-värma (jfr CHAUFFÖR), av calere, vara varm (jfr KALORI), o. facere, göra (jfr FACIT)]
1) eg. o. urspr.: person som sköter eldningen i ett hus l. en bostad, eldare; äv.: uppassare; numera, utom ngn gg i fråga om ä. förh., bl. (i Sv. dock icke i officiellt spr.) mil. om menig som är uppassare åt officer. Är så jagh secreterare och kammerare; vore jagh calefactor, så vore jagh omnia tria. Gustav II Adolf(1625) i OxBr. 1: 293. Hwad elliest för (de ryska) Fångarne kan behöfwes, hämptas af den tillordnade Calfacteren. SthmStadsord. 2: 163(1701). Kalfaktorn är (den ryske) officerens allt i allom. IllMilRevy 1898, s. 42.(Kaniken) låter .. kalla sin kalfaktor. Bååth WagnerS 3: 63(1905). Enkel, kunnig hushållsfröken får plats i Vaxholm. Kalfaktor utför alla tyngre göromål. BVT 1928, nr 10, s. 2 (i annons).— jfr SOCKENSTUGU-KALFAKTOR.
