SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KALUMNIERA l. KALOMNIERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KALUMNIANT.
Ordformer
(kalomniera (cal-) 18151904. kalumniera (cal-) 16161850)
Etymologi
[jfr ä. t. calumn(i)ieren, fr. calomnier, ävensom eng. calumniate; av lat. calumniari, v. dep., bildat till calumnia (se KALUMNI)]
(†) göra falsk(a) o. ärerörig(a) beskyllning(ar) mot (ngn); förtala, häckla (ngn); äv. med sakligt obj.: illvilligt utlägga l. kritisera (ngt), häckla l. tadla (ngt). Schroderus Waldt 64 (1616). (Kristina vill icke bryta Gustav Adolfs stillestånd med Polen) effter som heela werlden der igenom tilfälle giffues motte, H:nes M:tz actioner att Calumniera och dadla. RARP 2: 50 (1634). Att jag med osanfärdigt tahl skohlat calumnierat honom för Högwörd. Fadren. Cavallin Herdam. 2: 131 (cit. fr. 1701). GHT 1904, nr 273 A, s. 2.
Spoiler title