[jfr ä. t. calumn(i)ieren, fr. calomnier, ävensom eng. calumniate; av lat. calumniari, v. dep., bildat till calumnia (se KALUMNI)]
(†) göra falsk(a) o. ärerörig(a) beskyllning(ar) mot (ngn); förtala, häckla (ngn); äv. med sakligt obj.: illvilligt utlägga l. kritisera (ngt), häckla l. tadla (ngt). Schroderus Waldt 64(1616). (Kristina vill icke bryta Gustav Adolfs stillestånd med Polen) effter som heela werlden der igenom tilfälle giffues motte, H:nes M:tz actioner att Calumniera och dadla. RARP 2: 50(1634). Att jag med osanfärdigt tahl skohlat calumnierat honom för Högwörd. Fadren. Cavallin Herdam. 2: 131(cit. fr. 1701). GHT 1904, nr 273 A, s. 2.
