KAMPA kam3pa2, v.1 -ade; i bet. 2 äv. KAMPAS kam3pas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[fsv. kampa, strida i tvekamp, kämpa, sv. dial. kampa (äv. dep. kampas), kappas, tävla, motsv. d. kampe, kämpa, slåss, nor. kampast, kappas; avledn. av KAMP, sbst.2 — Jfr KAMPEGRÄS, KAPPAS]
1) (†) intr.: vara i strid l. kämpa (mot l. med ngn), vara i envig l. slagsmål (med ngn), slåss, brottas; jfr KAMP, sbst.2 1. (Nedläggandet av jättar o. troll plägade) som mäst skee .. med kamp ther en emoot enom kampade och fächtade. OPetri Kr. 6 (c. 1540). Schultze Ordb. 2211 (c. 1755).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) intr. o. dep.: rida l. springa o. d. i kapp; kappas, tävla; jfr KAMP, sbst.2 3. (Det är) svårare att kampas med (renen), än springa kamp med kalfvar. Linné Skr. 5: 121 (1732). Livin Kyrk. 96 (1781). Svanorna kampades, hvilka som kunde flyga längst. Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXVI (1868). SvKulturb. 9—10: 35 (1931; angivet ss. tillhörande östra Sv.). särsk. (†): utföra en tävlingslek med kokta ägg, vilken tillgår på så sätt att tvenne personer, var o. en med ett kokt ägg i handen, stöter äggen mot varandra, tills ett av dem brister (vilket innehavaren då förlorar), ”knacka ägg”; äv. substantiverat ss. benämning på leken i fråga. Lind (1738). Möller (1745, 1755).
