KAMPAGNOL kam1panjå4l, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(campagniol 1852. kampagnol (ca-) 1869 osv.)
Etymologi
[av it. campagnuolo, m., landtman, bonde, landtbo, substantivering av m. sg. av adj. campagnuolo, landtlig, levande på landet, avledn. av campagna (se KAMPAGNA)]
(i fråga om italienska förh., mera tillf.) landtman, bonde, jordbruksarbetare. Wennerberg Bref 2: 149(1852). Sin långa spjutstaf brukar campagnoln / På hästens länd, att hinna hem till qvällen. Snoilsky 1: 36(1869). Rydberg RomD 158(1877).
