KANAPÉ kan1ape4, r.; best. -n l. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. kanapé, t. kanapee; av fr. canapé, soffa, ett slags bakvärk, av mlat. canapeum, vilobädd, av lat. conopeum, av gr. κωνωπεῖον, myggnät, vilobädd med myggnät, avledn. av κώνωψ, mygga. — Jfr KARNAP]
1) (i sht förr) ett slags soffa med stoppad rygg o. sits, vanl. äv. med armstöd, till utseendet ofta liknande flera i rad ställda stolar. Dalin Arg. 1: 57 (1733, 1754). En lång kanapé med sidenöfverdrag stod helt ogeneradt framme midt för en hög och bred kamin. Almqvist DrJ 127 (1834). Erixon Möbl. 1: XXXVI (1925). — jfr SÄNG-KANAPÉ.
2) [anledningen till bet.-övergången är oviss] kok.
a) benämning på ett slags smördegsbakelse. SvKock. 135 (1837). Man (kan) baka bakelserna helt tunna och, sedan de uttagits ur ugnen, sammanlägga två och två med sylt emellan. Dessa .. kallas .. kanapéer. Langlet Husm. 544 (1884). SvUppslB (1933).
