[liksom t. karakole, eng. caracol(e), av fr. caracol, caracole, av span. caracol, eg.: snäcka, ytterst av lat. scarabeus, skalbagge (se SKARABÉ)]
(förr) ridk. urspr. o. eg.: hastig omkastning av hästen åt ena l. andra sidan under ridt; äldre skola inom ridkonsten som särskilt övade dylika karakoller; i sht mil. om av kavalleri utförd karakollering. Som fienden, wäl wetandes at wåra hästar woro mycket matta, fägtade så wäl då som mästa hela dagen med Caracoller. HC11H 1: 103(1675). Tumlings-skolan (karakolen). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 78(1836). Arméer, som med salfvor ur karbiner jemte dermed följande karakol och nyladdning försökte emotstå det brusande anfallet. Mankell Fältsl. 854(1859). KrigVAT 1921, s. 251.
Avledn.: KARAKOLLERA, v., -ing. (-kol- (-col-) 1836—1918. -koll- (-coll-) 1710 osv.) [jfr t. karakolieren, eng. caracol(e), fr. caracoler, it. caracollare] (förr) ridk. om ryttare l. häst: utföra karakoll(er); i sht mil. om kavalleri l. led av kavallerister: efter anfall med skottlossning göra en svängande rörelse bakåt rundt flyglarna för att åter kunna ladda bakom dem som fortsatte anfallet. At Cavalleriet .. Aldrig Caracollerar eller brukar sin Carabin och Pistol, det ware sig då, at fienden är skingradt och wänder ryggen til. ReglSwArmeen 1710, s. 26.Ehrengranat Ridsk. II. 1: 111(1836). SvD(B) 1926, nr 330, s. 11 (i fråga om slaget vid Lund).
