publicerad: 1935
KARBUNKEL karbuŋ4kel, äv. (numera bl. ngn gg i bet. 1) KARFUNKEL karfuŋ4kel, r. l. m.; best. -n (JGOxenstierna 5: 306 (c. 1817) osv.) ((†) -kelen Rinman JärnH 683 (1782); -klen Forsius Min. 97 (c. 1613), Fosz 426 (1621)); pl. -klar040 (Block Pest. 80 (1711) osv.) ((†) -kler Hes. 28: 14 (Bib. 1541), Lundberg HusdjSj. 84 (1868)). Anm. Den lat. ack. pl.-formen carbunculos förekommer hos BOlavi 114 b (1578).
Ordformer
(i sht förr äv. skrivet car-. kar- (car-) 1538 osv. char- 1675. -bunkel 1538 osv. -buncher 1573 (: karbuncher stenar). -buncle 1775. -funkel 1675—1933)
Etymologi
[jfr dan. o. t. karbunkel, karfunkel, holl. karbonkel, eng. carbuncle; av lat. carbunculus, ett slags röd ädelsten, elakartad svulst m. m., eg.: litet, glödande kolstycke, diminutivbildning till lat. carbo, kol (jfr KARBON-). Formen karfunkel är lånad från t. karfunkel, som är en sannol. i anslutning till t. funke, gnista, ombildad form av t. karbunkel]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. i poetiskt spr.) benämning på vissa ädelstenar av röd färg (som förr troddes skina i mörkret ss. glödande kol), särsk. om (vissa slag av) rubin l. granat. VarRerV 51 (1538). Lælius Bünting Res. 1: 221 (1588). Enär en blodröd lågande Orientalisk Rubin går öfver 20 karats vigt, kallas han Carbunkel. Wallerius Min. 115 (1747). Atterbom i Phosph. 1810, s. 11. Och Heliga modren tog mildrik emot / Mång ädel karbunkel, mång doftande rot, / Den hyllande enfaldens gåfvor. LHammarsköld Därs. 1811, s. 441. Strelow berättar, att två karbunklar voro i muren af S. Maria kyrka (i Visby) infattade, hvilka om natten lyste så klara som solen om dagen. Brunius GotlK 1: 191 (1864). Sätherberg Blomsterk. 90 (1879). Fornv. 1926, s. 413.
2) (i fackspr.) ädelsten slipad med kullrig översida utan fasetter o. med rund l. oval omkrets; äv. om denna slipningsform. 2UB 5: 245 (1902). SvUppslB (1933).
3) [eg. bildl. anv. av 1] med. elakartad böld, brandböld. Schroderus Os. 2: 462 (1635). Pestkål eller Carbunklar .., thet är brinnande, kring sig frätande, illa artade Sår, föga bättre än kalbrand. Block Pest. 67 (1711). Karbunkel .. är, anatomiskt betraktadt, en förening af flera tätt invid hvarandra stående furunkler. Hallin Hels. 2: 737 (1885). Karlfeldt FlBell. 89 (1918). — jfr MJÄLTBRANDS-KARBUNKEL. — särsk. (vard.) oeg.: stor, eldröd finne; jfr BRÄNNVINS-FINNE. Polyfem I. 35—36: 4 (1810). Dalin (1852). Östergren (1929).
(3 slutet) -NÄSA. (vard.) stor, eldröd näsa, ”brännvinsnäsa”. En apothekare .., som han kallade Nasenblom för den stora karbunkelnäsan. BL 6: 46 (1840). Didring Malm 2: 274 (1915). —
(1) -POESI. [efter t. karbunkelpoesie] (numera föga br.) svulstig poesi (som bl. a. omtalar karbunklar o. andra ädelstenar); användt om för nyromantiken karakteristisk poesi. Polyfem III. 47: 3 (1811). Jag har med glädje hört, att Atterbom börjat öfvergifva Karbunkelpoesien. Tegnér (WB) 2: 427 (1813). Östergren (1929). —
(3 slutet) -PRYDD, p. adj. (tillf., skämts.) Med sitt karbunkelprydda och rödfnasiga ansigte. Wacklin Minn. 3: 12 (1845). —
(3) -SJUKA. (numera knappast br.) veter. form av mjältbrand som kännetecknas av mjältbrandskarbunklar. Lundberg HusdjSj. 75 (1868). Bohm Husdj. 158 (1902). —
(jfr 1) -STEN. (numera bl. ngn gg arkaiserande l. i poetiskt spr.) = KARBUNKEL 1. Hennes öghon äro klare som karbuncher stenar. Visb. 1: 78 (1573). Schroderus Os. 2: 748 (1635). NoK 29: 158 (1924). —
(3) -VATTEN. [jfr t. karbunkelwasser, nylat. aqua carbunculi] (†) farm. visst slags läkemedel i flytande form som bl. a. användes till fördrivande av bölder. Palmchron SundhSp. 360 (1642). ApotT 1739, s. 74. —
Avledn.: KARBUNKULÖS, adj. veter. till 3: som kännetecknas av karbunklar. Den karbunkulösa formen (av mjältbrand) .. öfvergår stundom i hälsa. 2NF 18: 718 (1912).
Spoiler title
Spoiler content