KARMA kar4ma, r. (SkrTeosS 9: 20 (1889), Alkman Murasaki 83(1928)), äv. n. (Geijerstam Isis 13(1897)); äv. KARMAN kar4man, r. l. n.; i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(karma 1878 osv. karman 1902—1933)
Etymologi
[jfr t. o. eng. karma(n), fr. karma; av sanskr. karma, karman-, eg.: gärning, handling]
(i sht i fackspr.) i indisk religion, särsk. i buddismen, samt i den nutida teosofien: sammanfattning- (en) av alla en individs tidigare handlingar i detta livet o. i tidigare existenser, betraktade ss. bestämmande för hans nuvarande o. kommande handlingar i detta livet o. i senare existenser; lära(n) l. lag(en) att en individs handlingar i tidigare existenser äro bestämmande för hans öde i senare existenser. NF 2: 1289(1878). Karma är .. lagen för orsak och verkan från etisk ståndpunkt. SkrTeosS 9: 20 (1889). Hirn Hearn Exot. 2: 113(1903). Det enda som fortlefver är summan av hennes (dvs. människans) gärningar, de goda och de onda, ”karma”, det som icke dör. Hedin Tsangpo 1: 267(1920). Årads Ton 48(1927).
Ssgr (i sht i fackspr.): KARMA-LAG(EN). 2NF 28: 875(1918). —
Avledn.: KARMISK, adj. (i sht i fackspr.) som har avseende på l. sammanhänger med ”karma”. Den karmiska lagen. SkrTeosS 9: 20 (1889). 2NF 28: 875(1918).
