SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KARTA ka3rta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. (Södermanl., Närke) karta, riva, klösa, karta uppför, klättra uppför; trol. avledn. av KART, sbst.1; jfr O. v. Friesen i NysvSt. 1934, s. 143]
1) (†) riva, klösa, klå. Karta .. klå, rifva, skubba, såsom de skabbote göra. Schultze Ordb. 2230 (c. 1755).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klättra; i vissa förb. (se nedan).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) springa. Hunden .. framkom .. på samma plats, der haren åtta minuter förut kartat inåt skogen. SvKennelklT 1903, s. 83.
Särsk. förb. (till 2; i vissa trakter, bygdemålsfärgat): KARTA SIG UPP10 0 4 l. OPP4. klättra l. kravla sig upp, ta sig upp; äv. bildl.: komma sig upp. SvTyHlex. (1851; bildl.). Under det drängarne stodo vid dörren eller kartat sig upp på fönsterbräden. Strindberg Hems. 64 (1887).
KARTA UPP10 4 l. OPP4. klättra upp. TurÅ 1913, s. 351. Bergman VarG 94 (1928).
KARTA UPPFÖR10 40. klättra uppför (ngt); med möda ta sig uppför (ngt); äv. refl. Karta uppför en mur. Björkman (1889). Gellerstedt Hult 98 (1906; refl.). TurÅ 1933, s. 332 (i fråga om skidlöpning).
KARTA UPPÅT10 40. klättra uppåt. (Hunden) satte klorna i barken, kartande uppåt af alla krafter. Lewenhaupt CaesAlex. 48 (1903). Anm. Hos Weste (1807) anföres uttr. karta åt sig i bet.: kara åt sig. Detta återfinnes därefter i åtskilliga ordböcker, ss. Dalin (1852), WoJ (1891), Cannelin (1921).
Spoiler title