KASTIGERA kas1tige4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KASTIGATION.
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca-)
Etymologi
[jfr t. kastigieren, ffr. chastier, fr. châtier, ävensom ä. eng. castigate; av lat. castigare, tillrättavisa, tukta, äv. (i överförd anv.): förbättra]
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) i förbättrande l. uppfostrande syfte tilldela (ngn) mer l. mindre hård kroppslig bestraffning; aga, tukta; i sht om familjefader l. lärare l. husbonde i förh. till barn o. hustru resp. lärjunge l. underlydande; stundom övergående i bet.: misshandla, ”prygla”. Peer Bagge will castigere sitt folck siälf. ÄARäfst 145(1596). Han tillvitas att hafva grymt castigerat discipulos i scholen. Hagström Herdam. 3: 346(i handl. fr. 1686). BonnierKL(1925).
2) (†) med avs. på (del av) skriftlig framställning l. (upplaga av) litterärt värk o. d.: gm avlägsnande av vad som är l. kan förefalla vara oriktigt l. överdrivet l. vågat l. plumpt l. sårande o. d. söka förbättra, hyfsa, ”retuschera”; jfr KASTRERA 4. HSH 22: 72(1650). I kastigerad form .. (upptogs) denna dikt (dvs. Männerwürde) i Schillers egen samling af sina arbeten. Böttiger 4: 306(1854, 1869). Kastigerade upplagor (av Ovidius). NordT 1883, s. 354.
