KASTOR kas4tor, i bet. 3 äv. kastå4r l. -tω4r, sbst.2, r. l. m.; best. (i bet. 3) kastorn kas4torn, äv. kastå4rn l. -tω4rn, äv. kastoren kastå4ren l. -tω4ren.
Etymologi
[av lat. Castor, av gr. Κάστωρ, i den grekisk-romerska mytologien den ene av dioskurerna, de ss. ett oskiljaktigt par framställda tvillingbröderna Castor o. Pollux, vilka dyrkades o. åkallades ss. hjälpare i nöd, särsk. till sjöss, varmed sammanhänger att de hade stjärnor som sitt vanligaste attribut o. identifierades med stjärnor, särsk. med stjärnbilden Tvillingarna, som erhållit deras namn, ävensom att senare (den dubbla) älmselden blivit deras tecken. — Jfr KASTOR, sbst.1]
1) astr. namn på stjärnan α i stjärnbilden Tvillingarna (Gemini); vanl. i uttr. Kastor och Pollux, benämning på de båda starkast lysande stjärnorna i denna stjärnbild, äv. ss. benämning på stjärnbilden i fråga. (Stjärnbilden) Twillingarna, uthi hwilkas Hufwud äro Castor och Pollux, namnkunnige. Rålamb 4: 6 (1690). 3NF 19: 838 (1933).
2) [jfr motsv. anv. av t. Kastor und Pollux] (numera föga br.) i uttr. Kastor och Pollux, namn på den dubbla älmselden, vilken förr (av sjömän) ansågs lyckobådande, i motsats till den enkla (jfr HELENAELD); äv. i allmännare anv., ss. benämning på älmselden. JernkA 1826, 1: 350. Dalin (1851). BonnierKL 3: 954 (1923). jfr: Helenas skeen / I mörka Wädret bran, ok hotade mäd meen / Castor ok Pollux mäd sin Lykke-Lius ey lyste. Lucidor (SVS) 1: 232 (1672).
3) [jfr motsv. anv. av t. kastor, eng. castor. Mineralet i fråga (som är ett litiumsilikat) erhöll sitt namn samtidigt med att namnet Pollux gavs åt ett närstående mineral (innehållande den med litium närbesläktade metallen cæsium), vilket anträffats på Elba tillsammans med det förra] miner. ett slags kristalliserad petalit. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 181. Svenonius Stenr. 125 (1888). 2NF 21: 634 (1914).
