SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KED ɟe4d, vanl. ɟe4, adj. -are (Bondeson NAllmogBer. 78 (1888)); n. (knappast br.) kedt ɟet4 (LoW (1889, 1911)).
Etymologi
[sydsv. o. götiska dial. ke, motsv. fd. k(i)eed, d. ked, d. dial. ke(v), ki(v), ky(v), nor. (lånat fr. d.) kei; av nt. keef, ledsam, mödosam (jfr nordfris. kief); av ovisst urspr.; formen ked (vanl. uttalad ɟe4) torde vara en ”uppsnyggad” skrivform, vars uppkomst möjl. underlättats gm adj. LED (ofta uttalat le4)]
(i södra Sv., starkt bygdemålsfärgat) utledsen (på ngt l. ngn), led (vid ngt l. ngn); vanl. i uttr. (vara) ked vid l. åt l. l. av (ngt l. ngn); äv. i förb. led och ked [jfr d. led og ked, nor. kei og lei]. När de gamla jättarne blefvo keda af lifvet, så (osv.). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 441 (1868). Wennerberg 3: 88 (1883). Jag är led och ked på att gå här och oroa mig för deras skull. Cavallin Kipling Gadsby 142 (1897). Nu är jag grundligt led och ked åt dem. Wägner Camill. 151 (1915). jfr: (Det skånska uttrycket) Ke vid någon ting, är at vara ledsen vid något. Linné Sk. 179 (1751).
Avledn.: KEDSAM, adj. [sydsv. dial. kessam; jfr d. kedsom] (i södra Sv., starkt bygdemålsfärgat, föga br.) ledsam. Levart Gol. 97 (1902).
Spoiler title
Spoiler content