KENNEL kän4el, r. l. m.; best. -n; pl. kennlar.
Etymologi
[liksom t. kennel av eng. kennel, urspr.: hundkoja, jfr fr. chenil; av vulgärlat. canile, till lat. canis, hund (jfr KANALJE)]
(i fackspr.) större hundgård där avel av rashundar bedrives. Jag hade ur herresätets kennel utvalt dessa fyra präktiga stöfvare. Hemberg Jaktsk. 138 (1896). En tik från den kände doktor Schillers ryktbara kennel i Falköping. Gripenberg DianV 170 (1925).
Ssgr (i fackspr.): KENNEL-KLUBB. sammanslutning för främjande av rationell hundavel. Svenska kennelklubben, bildad 1889. Finska kennelklubben, bildad 1889. Katalog öfver svenska kennelklubbens hundutställning i Göteborg. (1891; boktitel). —
SAOB
