KERTISVEN kær3ti~svän2, m.; best. -svennen; pl. -svenner.
Ordformer
(kerti- 1773—1807. kertis- 1836—1854)
Etymologi
[efter fnor. kertisveinn, av isl. kerti, n., trol. lån av mnt. kerte (se KERTE), o. sveinn (se SVEN)]
(i fråga om fornnordiska förh.) ung hirdman vid konungs l. förnäm mans hov vilken bl. a. hade att sörja för belysning vid måltider o. d. gm att stå (vid bordet) o. hålla ljus i handen. Lagerbring 1Hist. 2: 88(1773; i fråga om fornnor. förh.). Ling Tirf. 1: 44(1836; i fråga om fornsv. förh.). Schück(1854). Anm. Ordet förekommer under formen kertilsven hos Lagerlöf Drottn. 81(1899; i fråga om fornnor. förh.).
