publicerad: 1999
SVEN svän4, m.; best. -nen; pl. -ner (DiplDal. 2: 59 (1525: dandhe suenner) osv.) ((†) -nar G1R 1: 26 (1521: Suena), Lindström Bates 325 (1872: ungsvennar)); pl. best. -nerna (GripshInvent. 26 ⁄ 5 1547 (: brödsuennerne) osv.); ((†) -nene GripshR 1546—47 (: brödsuennene)).
Ordformer
(suænom, dat. pl. 1521. sven (su-, sw-) 1521 (: r(e)desue(n)) osv. svena- (su-, -e) i ssgr 1522 (: köpsuene boken)—1834 (: Svenalek). svenar (su-, sw-, -er), pl. 1521 (: Suena)—1765 (: Suena). svend (su-) c. 1585 (: kiöpsuend)—1603 (: källersuendz, gen.). svenen, sg. best. 1524 (: Køpswene(n))—1604 (: kellersuenen). svenn (su-, sw-) 1543 (: Stalszswenn)—1844 (: små-svenn). svenn- i ssg 1766 (: svenn-tjenare). swenna- i ssg 1537 (: Swenna öll). svenne- (su-, sw-) i ssgr 1538 (: Swenne öll) osv. svennen (su-, sw-), sg. best. 1526 osv. svenner (su-, sw-, szw-, zw-, -ar), pl. 1525 (: dandhe suenner) osv. swennom, dat. pl. 1634. svän (su-, sw-, -æ-) 1523 (: Smaasswæn)—1893. svän- (su-, sw-) i ssgr 1635 (: swäntienare)—1893 (: svänsäxa). sväna- (su-, sw-, -æ-, -e) i ssgr 1539 (: swænalön)—1713 (: Swänemän). svänar (sw-, -er), pl. 1533—1722 (: Swäners, gen.). swänen, sg. best. 1665. svänn (su-, sw-) 1543 (: Stalswänn)—1911. svänne- (sw-) i ssgr 1584 (: köpswänne bod)—1789 (: Swänne-Classerne). svännen (sw-), sg. best. 1630 (: Mästerswännen)—1893. svänner (sw-, -ar), pl. 1547 (: byswännerne, best.)—1893. swännom, dat. pl., ss. obj. 1669)
Etymologi
[runsv. svæinn, fsv. sven; motsv. rundan. o. fd. swæn, (d. svend), nor. svenn, fvn. sveinn (isl. sveinn), mlt. swēn, herde, tjänare, fht. swein, dets. (t. dial. schwein), feng. swān, herde, tjänare, man, krigare; jfr äv. eng. swain, yngling (från nord. spr.); sannol. avledn. av lokativen av det refl. pron. som föreligger i lat. suus, sin (se SIG, pron.), o. rotbesläktat med fvn. svilar, svågrar vilkas hustrur är systrar, o. sanskr. svayám, själv. — Jfr PEPPARSVEN, REDESVEN, SVEAR, SYSTER]
1) (utom i ssgn SVEN-SEXA numera bl. i ålderdomlig l. vitter stil) ung man, yngling; i sht om ung man som icke haft sexuellt umgänge l. om ogift man; äv. inskränktare: gosse l. pojke l. gossebarn; i sht förr äv. allmännare: manlig individ, man; förr äv. med inbegrepp av duglighet l. präktighet (särsk. i ssgn SVENNE-SPRÅK). Huar och een (bör) tilse, wari sigh Suen eller Jungfru, att them icke giffs tilfelle til öffuerträdelse, när kötzens begärelse för styff är emott Kyskheeten. KOF 1: 339 (1575). Ps. 1695, 90: 6 (allmännare). Bort hädan rena Mör! j ären än för smala, / Och desse bladen (dvs. en skrift till den blivande modern) stå ehr ei at läsa frit; / Ehr Swänner äfwen wäl förbiudes denna Läxa. / Det går allenast an dem som i rundan wäxa. Brenner Dikt. 1: 204 (1697, 1713). Vid samma tidpunkt födde Vigdis barn; det var en sven. Lönnberg FnordSag. 1: 41 (1870). Var piga hade sin dräng eller någon av bygdens svenner, som fick sova på hennes arm om natten. Lagergren Minn. 1: 29 (1922). Poesiföreningen (skramlade) ihop till ett besök på bordell åt honom, han var sven nämligen. DN 20 ⁄ 11 1980, s. 14. — jfr ADELS-, DANNE-, FÄSTE-, FÖLJE-, FÖLJES-, FÖRLAGS-, HÄTTE-, KONSTNÄRS-, KÖR-, LED-, LEGO-, LUDER-, LÄR-, LÄRDOMS-, PLOG-, RESE-, SKOL-, SKOTT-, SOCKER-, UNG-, UNGER-, VANDRINGS-, VEDERLAGS-SVEN. — särsk.
2) (förr) om (i sht ung) man i tjänande ställning l. som var ngns tjänare (o. ingår i en stab); särsk. om sådan person dels i tjänst hos kung l. storman, stundom liktydigt med: page o. d., dels ingående i ngns beväpnade följe; under olika tider med olika social ställning l. (i modern tid) uppfattat på olika sätt. Man döör medh platz ther man plictugh är, så som swennen för sin herra. GlRom. 5: 7 (NT 1526). Staden (Falun) schall .. hafue sine Swenner som vthrätta Borgmestares och Rådhsens Budh. Lyberg GPprFalunDal. 1: 109 (i handl. fr. 1624). Nila var ”sven” eller tjänstehjon hos Sjul Tappa. Hemberg ObanStig. 98 (1896). Riddarne hade (under medeltidens första skede) tjänstemän, som kallades svenner. SvH 2: 114 (1904). Peter Kärling .. kan i sin ungdom ha tjänat som sven hos riddaren Knut Eriksson. KyrkohÅ 1942, s. 125. Under de inre stridigheter, som ägde rum i Sverige .. 1511 mellan riksföreståndaren Svante Nilsson å ena sidan, en del av stormännen å den andra, hände det att en liten skara svenner i tjänst hos en av herr Svantes tromän blev överrumplad och tillfångatagen utanför Uppsala. Rig 1951, s. 6. jfr: De satte liten Karin / I spiketunnan in, / Och konungens små svenner / De rullade henne kring. SvFolkv. 1: 17. — jfr ADELS-, BAD-, BORDS-, BORGLÄGERS-, BRYGGAR-, BRÖD-, BUD-, BUR-, BY-, DÖRR-, FÖLJE-, FÖLJES-, HOV-, HÄST-, KAMMAR-, KOLAR(E)-, KORN-, KVARNA-, KÄLLAR-, KÖR-, MAT-, MYNT-, MYNTAR-, MYNTMÄSTAR-, MÖLLE-, PANNE-, PAULUN-, PRÄNTARE-, RESE-, RID-, RIDDAR-, RUSTKAMMAR-, SADEL-, SKO-, SKÄNK-, SKÖLD-, SLÄD-, SMÅ-, STALL-, TEMPEL-, VAPEN-SVEN m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Then haffuer fåå swenar som ingen ynnest haffuer. OPetri Kr. 144 (c. 1540). Store Herrar vthan swenner, the äre lijthet wärdhe. SvOrds. C 2 b (1604); jfr: Stor herre utan svenner är intet värd. Östergren (1951). Sådhan Herre, sådan Swän. Grubb 778 (1665).
b) om brudsven l. brudgumssven o. d. GT 1786, nr 54, s. 3. Fatab. 1929, s. 151. — jfr BRUD-, BRUDGUMS-, BRÖLLOPS-, SKO-SVEN.
c) [jfr motsv. anv. av d. svend] om bodbetjänt l. faktor (se d. o. I 1) l. bokhållare; äv. (ss. senare led i ssgr): affärsombud, agent (se d. o. 1 b). Svenner kallades .. (de tyska faktorerna i Köpenhamn) åter för det, at de ej fingo gifta sig, så länge de voro i sina handelsärender utomlands. SvMerc. 1764, s. 210. Enligt en instruktion af 1641 fick ingen idka handel förr än han i sex år varit dräng (handelsbetjent) och i två år sven (bokhållare) hos någon ärlig köpman. Lundin o. Strindberg GSthm 400 (1881). — jfr BOD-, GATUBODS-, HANDELS-, KÖP-, KÖPMANS-, VEDERLAGS-SVEN.
3) [specialfall av 2] (om förh. under skråtiden) om ung man under utbildning i yrke; liktydigt med dels: lärosven (se LÄR-SVEN 1), lärling (se d. o. 1), dels: gesäll (se d. o. 2); förr äv.: lärjunge (se d. o. 1 d). Gulsmedzswäner och andre handwerkeres suäner. Svart G1 42 (1561). Personalen under hvarje skift (vid ståltillverkning) utgöres af en mästersven, en sven och en smedsgosse. JernkA 480 (1836). Hit (till Linné) komma svenner, att af mästarn lära, / och mästare att patriarken ära. Sturzen-Becker 6: 176 (1868). Hantverkets anställda — svenner eller gesäller samt lärlingar. HT 1948, s. 174. — jfr BÄLTARE-, GULDSMEDS-, KARDUANS-, KÄNNE-, LÄR-, MURMÄSTAR-, MÄSTER-, SKOMAKAR-, SKRÄDDAR-, SMÄLTAR-, SNICKAR-, ÄMNES-SVEN.
4) (förr) inom riddarväsendet benämning på person tillhörande en klass av adelsståndet (se ADELS-STÅND 2) som stod närmast under riddarna (se RIDDARE 2) men över den verkliga lågadeln; särsk. om medlem av svenneklassen; äv. bildl.; jfr VÄPNARE. Wj Rikisins raad aff Suerighe Biscope prelathe Riddara och Suena. G1R 1: 26 (1521). Item, wil iagh (Sigismund) Furster .. Riddarer, och Swenner .. Frijheet och Privilegier, som af mine Förfädher gifne .. ähre, hålle. Chesnecopherus Skäl Y 3 b (1607). Blifwer .. någen af Swennerne Wördatt och tagen j Rijkssens Rådh, då skall han .. transfereres uthi Riddere och dehres wederlike Ordningh. RARP 1: 3 (1626). En Sven, en fattig Adelsman / Et litet frälse-hemman äger. GFGyllenborg Vitt. 2: 202 (1795). En sån där lysande juridisk fäktning eller skenfäktning, i vilken fru Justitias svenner och väpnare vinna sina sporrar. Bergman JoH 266 (1926). Riddare och svenner. SvHandordb. (1966; betecknat ss. ”hist.”). — särsk. [fsv. sven af vapn, svenavapn o. d.] i uttr. sven av vapen, om sven med tanke på rusttjänst. Swenar af wapn woro af Adelig eller förnäm börd och förde Adeliga Sköldemärken utan at wara Riddare. Lagerbring 1Hist. 2: 701 (1773). Björkman (1889).
Ssgr: A: (1) SVEN-BARN. (sven- 1526—1951. svenne- 1609—1873) [fsv. svenbarn] (numera bl. i vitter stil l. i skildring av ä. förh.) barn av mankön, gossebarn; gosse, pojke. Upp. 12: 5 (NT 1526). Pharao befaller Jordgummorna förgiöra alla Ebreiska Swenbarn. Kolmodin QvSp. 1: 156 (1732). Snart hon födde / Ett däjligt svenbarn. Bååth NDikt. 175 (1881). Östergren (1951; angivet ss. ålderdomligt o. sällsynt). —
-BRÖD, se C. —
(1) -GUBBE. (†) ogift gammal man, ogift gubbe. Rademine Knigge 2: 58 (1804). VexiöBl. 1827, nr 29, s. 1. —
-KLASS, se C. —
(2) -KLÄNNING. (†) klädedräkt för sven. En Sven kledningh Eller Ringa äre kled ningh. KlädkamRSthm 1582 F, s. 1 b. —
(1) -KVÄLL. (sven- 1731 osv. svenne- 1814) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om kvällen före en ung mans bröllop; vanl. om gästabud hållet en sådan kväll; jfr -sexa o. mö-kväll. Som Bröllopet ej skal hållas mera än på et ställe; Så blifwa ock här igenom de så kalllade Swän- och mö-qwällar aldeles förbudne och afskaffade. Stiernman Riksd. 2762 (1731). Weste FörslSAOB (c. 1817; äv. om kvällen). Konung Karl (XI) .. uppehöll sig än här och än der i bygden, firande sin svenqväll på jagt med några af sina .. umgängesvänner. Afzelius Sag. X. 2: 25 (1866). Fatab. 1969, s. 110. —
(2) -KÖK. (sven- 1568 osv. svenne- 1949 osv.) (förr) i hovkök: avdelning med uppgift att laga mat åt (bl. a.) hovsvennerna. BtFinlH 4: 352 (1568). —
(1, 2) -LEK. (sven- 1908 osv. svenna- 1834) [efter fvn. sveinaleikr] (i skildring av fornnord. förh.) om lek (se lek, sbst. 1 e) som svenner ägnade sig åt. KrigVAH 1834, s. 45. Heidenstam Svensk. 1: 54 (1908). —
(1) -MIDDAG. (i sht förr) (fest)middag aväten dagen före en mans bröllop (för att fira honom); jfr -kväll, -sexa. Den 9 ⁄ 3 hade ett stort antal av brudgummens vänner svenmiddag för honom på Hasselbacken. Edholm C15T 281 (1871). Lewenhaupt Sjuttiot. 7 (1937). —
(3) -PROV. (numera bl. i skildring av ä. förh.) gesällprov; anträffat bl. bildl. Schulze KanadPrär. 17 (1931; uppl. 1949: gesällprovet). —
(1) -SEXA. om spexartad fest(måltid) arrangerad av blivande brudgums manliga (ogifta) vänner dagen l. någon av dagarna närmast före bröllopet; jfr sexa, sbst.2 2, o. -kväll, -middag. Johansson Dagb. 1: 118 (1875). Det hade stått en dundrande svensexa på Gillet för docenten i etik. Strindberg Giftas 2: 102 (1886). Den 4 maj 1896 stod mitt bröllop föregånget av en svensexa i äkta god, gammal svenskmannastil. Klinckowström Minn. 1: 179 (1933). Västerortspolisen får larm om ett tiotal demonstranter intill vägbanan. En motorcykelburen polis konstaterar att det rör sig om en del av en svensexa. DN 30 ⁄ 8 1997, s. C4. —
(2) -STUGA. (förr) på sätesgård o. d.: stuga för svennerna. SvFolket 3: 353 (1938).
Ssg (förr): svenstugu-kammare. BtFinlH 3: 239 (1549). —
-STÅND, se C. —
-TJÄNARE. (sven- 1627 osv. svenna- 1651—1690. svenne- 1526 osv.) [fsv. svenathiänare] (förr)
1) till 1, 2: (ung) tjänare l. betjänt som var sven; särsk.: hovsven l. page; äv. bildl. G1R 3: 266 (1526). Bergius Småsak. 4: 91 (1756; bildl.). (Drottning) Christinas gamle Sven-tjenare .. hade .. gjordt en resa åt Italien. Björnståhl Resa 4: 167 (1782). (Sv.) Sventjenare .. (t.) ein junger unverheiratheter Bedienter. Möller (1790). Björkman (1889).
2) till 2: man anställd för att göra rusttjänst (se d. o. 1) åt rusthållare (se d. o. 1). KamKollP 1: 38 (1635). Arfwid månsons Swen Tienare Lars Erichsson för Skattegården i warola. GenMRulla 1701, s. 91. Arv 1954, s. 175. jfr dragone-, ryttar-sventjänare. särsk.
b) (†) om utländska förh., i utvidgad anv., om ryttare tillhörande visst lätt kavalleri. Eberhardt AllmH 3: 427 (1776; om förh. i Spanien c. 1400).
Ssgr (till -tjänare 2; förr): sventjänar- l. sventjänare-avgift. avgift erlagd för sventjänares underhåll. KrigVAT 1851, s. 67.
-torp. LMil. 2: 183 (1688). —
-ÖL, se C.
B (†): SVENNA-BRÖD, se C. —
-LEK, se A. —
-LÖN, se C. —
-TJÄNARE, se A. —
-ÖL, se C.
C (förr): (2) SVENNE-BAGERSKA. bagerska med uppgift att baka svennebröd. KlädkamRSthm 1554 A, s. 9 a. —
-BARN, se A. —
(2) -BORD. bord (se bord, sbst.1 6) för utspisning av hovsvennerna. VinkällRSthm 16 ⁄ 10 1564, Förtäring. Ståthållarne och den högre Slottsbetjäningen spisade vid Ståthållare-bordet .. och den ringare betjäningen vid Svennebordet. Hallenberg Hist. 1: 380 (1790). —
(2) -BRÖD. (sven- 1597—1847. svenna- 1559. svenne- 1537 osv.) bröd (eg. för hovets svenner) av en kvalité som låg mellan den hos skrätt bröd (se skräda, v. 2 a slutet) o. spisbröd. (En) tynne Brödh vpburit, herre brödh och Swenebrödh xlix lest iij tynner. G1R 11: 334 (1537). Af brödet hade man (vid Luleå kungsgård 1558) två slag: svenne- och spisebröd. NorrlS 1—6: 336 (1905). Ymer 1946, s. 5 (om förh. på 1600-talet). —
(3) -KAMMARE. kammare (se kammare, sbst.2 2 a) utgörande bostad för gesäll(er). Clemensson 1KlippanPprsbr. 242 (i handl. fr. 1714). —
(4) -KLASS. (sven- 1807—1951. svenne- 1626 osv.) (förr) (om förh. i Sv. 1626—1719 o. 1778—1809) om den lägsta klassen av adelsståndet (under herrar o. riddare). Hwar .. någen vthur Riddare eller Swenne Classe blefwe af Oss wördatt, medh Grefwe eller Frijherre tittell och dignitet, han skall (osv.). RARP 1: 3 (1626). Processionen .. till Kyrkan sker i följande ordning .. Ridderskapet och Adeln: Swenneklaszen först och Herreklaszen sist. SPF 1809, s. 15. NE (1995). —
(2) -KONA. (†) vid hovet: tjänstekvinna åt svennerna l. pagerna. Quinfolkens lön .. Sissa Swennekonan 1/2 m(a)rc ij sk(illing)e. Hallenberg Mynt 246 (i handl. fr. 1541). —
-KVÄLL, se A. —
(2) -KÄLLARE. källare (se d. o. 1, särsk. 1 b) hörande till svenkök. Mantall på them som hempta öll vtaff Svennekellarn. HovförtärSthm 1586 B, s. 239. Därs. 243. —
-KÖK, se A. —
(2) -LJUS. (eg.: för hovsven(ner) avsett) ljus av en kvalité som låg mellan kvalitén hos herre- o. spisljus. SlottRSthm 1545, s. 68 b.
(2) -LÖN. (svenna- 1539. svenne- 1532—1544) [fsv. svenalön] lön utbetald till l. avsedd för en sven l. svenner. Swennelön om Iul. HFinlKamF 1: 142 (1532). —
(4) -MAN. (†) man tillhörande svenneklassen, sven. Riddare och Swänemän. Benzelius Anecd. 29 (1713). —
(2) -ORDNING. utspisningsordning gällande för svennebord. Här Steenn Baner .. Schall Bekomme wtspissningh till sigh, Thesligest hanns husfrw och Tiennstefolch, på tre personer Efther herre ordningenn, och till 5 personer Efther Suene Ordningenn. HSH 34: 98 (1591). —
-SKARA. till 1, 2, särsk. till 2; jfr skara, sbst.1 a. Phosph. 1813, s. 201. (Vid ärkebiskop J. Bengtsson Oxenstiernas år 1457 igångsatta uppror mot kung Karl Knutsson) ställde Strängnäsbiskopen .. sin väpnade svenneskara .. till upprorsrörelsens förfogande. SträngnHist. 505 (1959). —
(1) -SPRÅK. (†) språk (se d. o. 4) som talas av dugliga o. präktiga män; om svenska språket. Tiällmann Gr. 15 (1696). Därs. 70. —
-STÅND. (sven- 1667. svenne- 1626 osv.)
2) till 4, om det (sociala) skikt inom adelsståndet som svenneklassen bildade. RARP 1: 5 (1626). (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 495 (1962). —
-TJÄNARE, se A. —
(2) -TJÄNST. tjänst l. befattning ss. sven. Ling As. 488 (1833). Rådsstadgan om svennetjänst 1489. HT 1949, s. 386. —
(2) -ÖL. (sven- 1549—1905, 1946. svenna- 1537—1553. svenne- 1538 osv.) öl (av en mellankvalité) som serverades vid svennebord; jfr fogde-, herre-, spis-öl. G1R 11: 334 (1537). Graderna af styrka och godhet hos drycken betecknades .. (på 1500- o. 1600-talen) med benämningarne ”herre-öl”, ”fogde-öl”, ”svenne-öl” o. s. v., efter förbrukarnes olika stånd. TT 1884, s. 86.
Avledn.: SVENDOM, r. l. m. [jfr ä. d., d. svenddom, fvn. sveindómr, pojkålder, svendom]
1) till 1, om förhållandet l. egenskapen hos en man att vara sexuell oskuld; äv. dels övergående till att beteckna man med denna oskuld, dels bildl.; förr äv. koll., om manlig ungdom. Schroderus Dict. 100 (c. 1635). Den Swenske Swendom af ok ann i frögd-els-glanss, / Med Nymfer chorom höll ok trädde kring i danss. Columbus (SVS) 198 (c. 1678). Särdel’s önskar man, at Svven utaf sin Wän / Må för sin Swändom få en lijten Swen igen. Brobergen 108 (1705, 1708). Om Spadix af Hanblommorna (på dadelträdet) får spricka ut, så är han oduglig til parning. Han måste ha sin svändom .. hvilken är förlorad i samma ögnablick, som blommorna spricka utur sit foder. Hasselquist Resa 583 (1750). Svendomen är tung att bära, och så är mödomen ock. Granlund Ordspr. (c. 1880). Dermed är .. det ofoget stäfjadt att öfvermaga och svendomar komma och knåpa på en sak som de ej känna. Strindberg Brev 4: 210 (1884). Lite varstans gör man en jäkla affär av flickornas jungfrudom. Men karlarnas svendom anses aldrig moraliskt värdefull. Hedberg StorkSev. 226 (1957).
2) (†) till 4, eg. ordlekande anv. av 1, om svenneklass. Vi hafva fått confysa notioner om en nyfördelning av Adeln: att det ståndet kommer att förlora sin svändom. Segerstedt Rosenstein 72 (i handl. fr. 1778).
Spoiler title
Spoiler content