SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KIFTA ɟif3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. kifta; avledn. av KIPPA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) kippa (efter andan), flämta. VDAkt. 1708, nr 476. Än fick han en släng, at han kiftade efter andan. Dalin Arg. 2: 204 (1734, 1754). (Antilochos) stötte sitt svärd i hans (dvs. Mydons) tinning, / så att han kiftande föll ur den välarbetade vagnen, / hufvudstupa i stoftet. Johansson HomIl. 5: 585 (1846). (Den döende) endast fräste och kiftade. Wägner ÅsaH 306 (1918).
Spoiler title
Spoiler content