KILIAST kil1ias4t l. ki1-, äv. ɟil1- l. ɟi1- (tjiliásst Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(chiliast 1635—1878. kiliast 1878 osv.)
Etymologi
[jfr t. chiliast, eng. chiliast, senlat. chiliastæ, pl.; av gr. χιλιασταί, pl., till χιλιασμός (se KILIASM)]
kyrkohist. (o. rel.-hist.) person vars religiösa uppfattning präglas av kiliasm. Chiliasterne eller Tusendeåhrs Brödherne. Schroderus Os. III. 2: 338(1635). Anjou Kyrkoh. 15(1842). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 165.
Avledn.: KILIASTISK, adj. (chi- 1705—1855. ki- 1892 osv.) [jfr t. chiliastisch, eng. chiliastic] kyrkohist. (o. rel.-hist.) som består av l. utmärker osv. kiliaster l. som består i l. utmärker l. uttrycker osv. kiliasm; äv. bildl. Bark Bref 2: 89(1705). Han ansågs hysa chiliastiska villfarelser. Cavallin Herdam. 2: 79(1855). SvD(A) 1931, nr 10, s. 4 (bildl.).
SAOB
