SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KIM ɟim4, sbst.4, n.; best. kimmet.
Ordformer
(chim 1897. kim 1925 osv. tjim 1915)
Etymologi
[möjl. till KIMMA, v.1]
(starkt vard.) förlustelse, ”skoj”. Och hva ska vi sen ha för chim? / Jo sen / ska docenten Ahlén / få hålla ett tal på rim. Fröding NyttGam. 85 (1897). ”Alle mans kim och dans på backen!” Hur mången stilla sommarkväll till sjöss har ej denna välkända, elektriserande uppmaning ljudit ombord .. ”Kim och dans”, det är benämningen på sjöfolkets traditionella sätt att ordna aftonunderhållning, när man ej kan komma i land. VFl. 1931, s. 195.
Spoiler title
Spoiler content