KINNING ɟin3iŋ2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr fsv. kinninger, ”kind” hos höns (PMånsson 251, 256), sv. dial. kinning, mursida i öppen spis (Smål.), falsen i en i knut liggande stock, vägg vid sidan av fönster, dörr l. mur o. som alltså icke går från knut till knut (Södermanl., Närke), timmerlänk o. d. i flottled (Blekinge), ävensom nor. kinning, vägg vid dörren, isl. o. nyisl. kinnungr, skeppsbog, fals i timmerstock; jfr äv. östsv. dial. kinnungsbord, andra bordet från kölen räknat; avledn. av KIND, sbst.2]
1) (†) bog på skepp. Rålamb 10: 40 (1691). Nu (när skeppet är färdigt att löpa av stapeln) är alla små Klåszor borttagna förmedelst lättande af kilar, så at Skeppet allenast ligger på bara kinningarna. Därs. 41.
2) bärgv. murad sida i eldstadsavdelning av flamugn o. dyl. l. i formöppning l. formbröst av masugnar o. andra schaktugnar. Rinman (1788). JernkA 1878, s. 88. 2NF (1910).
3) skogsv. timrat utsprång vid öppningen av en flottningsdamm, avsett att hindra att jordfyllningen framför dammen vid hastig vattentappning neddrages gm dammluckorna. TT 1880, s. 55. Ekman SkogstHb. 105 (1908).
Ssgr: A: KINNING-MUR, se B.
(2) -STEN. (kinning-) bärgv. sten avsedd att utgöra ”kinning” l. inlagd ss. ”kinning”. Garney Masmäst. 313 (1791).
SAOB
