KIPPA, r. l. f.; best. -an; pl. -or l. -er (möjl. att hänföra till sg. kippe); l. KIPPE, n.; pl. -er (jfr ovan).
Ordformer
(kipper, pl. 1553. kippa 1644—c. 1755. kippe c. 1635 (: Halmkippe))
Etymologi
[y. fsv. kippa, om knippa lin, sv. dial. kippa, f., kippe, n., bunt, knippa, ä. d. kippe, r. l. n., bunt, knippa, i fråga om färöiska förh. vid räkning av hudar: antal av 40, nor. kippe, n., knippa, bunt, isl. kippi, n., knippa, bunt, ävensom mnt. o. mnl. kip, n., packe, knippa, bunt, i sht (i mnl.) av hudar, men äv. t. ex. av fisk o. lin; av ovisst urspr.; jfr KIPS]
(†) knippa, bunt; packe. 30 ”kipper” oxhudar. Forssell Hist. II. 1: 59(cit. fr. 1553). Tre kippor .. af .. Stryk-nålar. Stiernhielm Arch. G 1 b(1644). Schultze Ordb. 2265(c. 1755). — jfr HALM-KIPPE.— särsk. bildl.: följe, sällskap; särsk. i uttr. komma i kippa med ngn, komma i sällskap, i lag med ngn. Wil tu ändeligen slippa, / Kommer iagh medh tigh i kippa. / Ey skal tu rosa aff then fäl (dvs. ”färd”), / Illa går tigh och icke wäl. Messenius Sign. 41(1612). Han kan oskadd slippa / The argas Stemplingar och the Uprorskas Kippa. Spegel GW 275(1685).
SAOB
