KISS kis4, ofta uttalat (viskande) ks (med munnens talorgan i i-ställning), interj.
Ordformer
(kiss 1730 osv. kis 1918)
Etymologi
[jfr d. kis, nor. kiss]
lockrop till katt; ofta upprepat en l. flera ggr; äv. med tillfällig substantivering. När man ropar Katten: Kiss, kiss. Giese Sprachm. 1—3: 326(1730). Rydqvist SSL 5: 210(1874). Jag .. hör hur Hoby lockar sitt ”kis—kis—kom—kis!” TurÅ 1918, s. 267.
