publicerad: 1935
KISSE kis3e2, äv. (numera bl. bygdemålsfärgat, i vissa trakter) KISS kis4, sbst.3, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 r. l. m.; i bet. 3 o. 4 m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er VDAkt. 1652, nr 84 (: fogdekijsser)).
Ordformer
(kijsser, pl. 1652 (: fogdekijsser). kis c. 1755. kise 1736. kiss 1749—1893. kisse c. 1730 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kiss, kisse, äv. kise (Skåne), motsv. d. kis, kisse, isl. kisi; bildat till KISS, interj. — Jfr KISSA, sbst.]
1) (vard.) smeksam benämning på katt; ngn gg speciellt om hannkatt i motsats till ”kissa”; stundom behandlat ss. ett egennamn. Broman Glys. 3: 174 (c. 1730). Vet han hvad mor sade, när jag var liten och såg mig i spegeln? Kissen är vacker och inte du, sad' hon. Topelius Fält. 2: 14 (1856). (När tjuvarna) komma, kryper jag fram och tar dem, som kissen tog korfven. Dens. Läsn. 5: 217 (1880). Kisse spinner i knät hos farmor, som kurar skymning i sin höga länstol. Berger Därute 101 (1901). Malmberg Fångstm. 197 (1924). jfr: Fader Kise, en gammal katt. Dalin Vitt. II. 6: 29 (1736). — jfr KATT-KISSE. — oeg. o. bildl. Rääf Ydre 1: 56 (1856; om björn). Där (dvs. i skogen) smyga mjuka kissar grå. Forsslund StorgBl. 134 (1901; om harar). särsk.
a) (tillf.) ss. smekord till kvinna. Kissen min, kom ska jag tala om en hemlighet för henne! Cavallin Kipling Gadsby 79 (1897; eng. orig.: Pussy; yttrat av en nygift man till hans hustru).
b) (tillf.) i sg. best. eufemistiskt för ”den onde”, i uttr. kissen tar (ngt l. ngn); jfr KATT II. Topelius Läsn. 6: 85 (1884).
2) (vard., företrädesvis, o. sannol. ursprungligen, i barnspr. o. tal till barn) (gråvitluden) hannblomställning hos salixarter (innan blommorna slagit ut); vanl. i pl.; jfr KISSA, sbst. 3. TurÅ 1897, s. 96. Så finns det (på torget) .. blommor, kissar och björklöv. SvD(A) 1918, nr 67, s. 9. Sälgens ludna kissar. NDA(A) 1929, nr 85, s. 16.
3) (i vissa trakter, vard.) med föraktlig innebörd: stämningsman, exekutionsbetjänt; förr äv. ss. smädlig benämning på fogde, i ssgn FOGDE-KISSE. ”Det är någon som råkat i kissarnas klor,” yttrade en schåare. Blanche Bild. 2: 237 (1864). SöndN 1868, s. 96. Uhrström Sthmska (1911). Djurberg AnatSöderm. 79 (1927).
4) (starkt vard.) med obestämdare innebörd, om manlig individ: kurre, prisse, ”figur”. Lindqvist Stud. 33 (1906). Hör du, den här Benell .. vad är det egentligen för en kisse? Klinckowström Fotb. 10 (1920). Janne Vesterberg hade nu alltid varit en konstig kisse, en liten ilsken rackare som började slåss så fort han fått en halv sup i sig. Engström Hemsp. 77 (1921).
Ssgr (i regel till 1): A: KISS-MJUK. (tillf.) kattmjuk. En fin, sirlig, kissmjuk stil med konstiga krumelurer. PT 1898, nr 160, s. 3. —
-MÅNS. (†) se B. —
-PUSS, m.||ig.; best. -en. [sv. dial. kissepus (Smål.); senare leden är identisk med d. pus, nor. pus, puse, nt. pūs, holl. poes, eng. puss, alla med bet.: katt, sannol. urspr. lockrop till katt] (†) smeksam benämning på katt. Kråkan räfsade, kajan drog, / Svarta kisspussen körde. SvForns. 3: 484 (1842; i barnrim).
B (vard., i smeknamn på katt, stundom behandlade ss. egennamn, o. i därtill anslutna anv.): KISSE-KATT104. En liten kissekatt. Hubendick FlickLek. 214 (1879). Bergman JoH 199 (1926). (tillf.) i bedyrande, i uttr. för kissekatten, för katten. Julia. Behöfver ni begge (sedlarna)? Rollén. Nej, för kissekatten, bara en. Jolin Smädeskr. 61 (1863). —
-MISS104 l. -MISSE1032.
1) till 1. Det var ju riktigt synd om kisse, / den stackars lille kisse-misse! Andersson MickelR 52 (1900). Lilla, lilla kissemiss, sade hon. Sjödin StHjärt. 207 (1911). Elgström Pig. 40 (1929). (tillf.) bildl., om kvinna. Kisse Missen gör mig så förfärligt egenkär. Cavallin Kipling Gadsby 78 (1897; eng. orig.: Pussy).
-MURRE1032. Hon är alldeles som faster mins gamla kissemurre; bara hon sitter stilla, så spinner hon. Wallmark Vis. 1: 46 (1879). —
-MÅNS104. (kiss- 1807. kisse- 1899 osv.) Weste (1807). Måns, kom Måns, kissemånsen min. Geijerstam LycklMänn. 13 (1899). Högdahl Fleuron Kattung. 25 (1920). jfr: Kisse misse måns, / var var du i jåns? (barnrim).
Spoiler title
Spoiler content