KITON kitå4n, äv. -ω4n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(stundom skrivet chi-)
Etymologi
[jfr t. chiton, eng. chiton; av gr. χιτών, lån från sem. spr. (jfr hebr. ketōnet, livklädnad). Jfr KITIN]
(i fråga om forngrekiska förh.) ursprungl. lång, senare kortare, underklädnad utan ärmar (använd av såväl män som kvinnor); äv. buren utan överklädnad. Palmblad Fornk. 1: 182(1843). Hermione var klädd i en snöhvit kiton af egyptiskt sindon. Rydberg Ath. 99(1859). Upmark Lübke 115(1872). Åkerhielm Tib. 115(1929).
