publicerad: 1935
KITSLA, v.2, l. KISSLA, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING (Ekblad 405 (1764)); -ARE (Schultze Ordb. 2250 (c. 1755; i bet. 1 a)).
Ordformer
(kietzl- 1665—c. 1670. kisl- 1685 (: Högfärdz Kjslan)—c. 1696. kijssl- c. 1680. kissl- 1605—c. 1696. kitsl- (kitzl-) 1541—1788. kittsl- 1695—1814)
Etymologi
[jfr nor. dial. kisle; ordet är i sv. delvis utvecklat ur KITTLA, v.2 gm den i mellan- o. nordsv. dial. vanliga övergången tl > tsl > ssl (jfr NÄSSLA, VASSLE m. fl.), delvis lånat från det etymol. motsv. t. kitzeln (se KITTLA, v.2), varav det äv. rönt stark påvärkan i bet.-utvecklingen]
(†)
1) i eg. bem.: kittla (se d. o. 1).
a) med personligt subj. (Hustrun) Lägger sig hos sin Man, ler, kyszer, kitzlar, oc klappar. BrölBesw. 307 (c. 1670). At kitsla eller borsta under fötterna är .. en god motion. Linné Diet. 2: 51 (c. 1750). Heinrich (1814).
b) ss. vbalsbst. -ande, kittling, klåda; jfr KITTLA, v.2 1. Hjelt Medicinalv. 3: 563 (i handl. fr. 1762).
2) i oeg. o. bildl. anv.; jfr KITTLA, v.2 2. (Örlogsfartygen) kisslade hwar annen i sidhe / Medh kedielodh och annet meer. Hund E14 208 (1605). — särsk.
a) med sakligt subj.
α) i fråga om fysiska känslor (särsk. lustförnimmelser): reta (ett organ o. d.); ”kittla” (se d. o. 2 a), ”smeka”. Schroderus Comenius 788 (1639). En Rätt han tig mättar, men flere förlusta, / Och kitzla tin Strupe. Törnewall D 5 b (1694). Gomen kitslas af alt, hvad sött och ljufliga smakar. Nicander GSann. 10 (1766).
β) med avs. på andliga förnimmelser: reta, locka, ”kittla” (ngn l. ngns håg l. sinne l. lust l. nyfikenhet o. d.); bereda (ngn l. ngns sinne l. sinnen o. d.) njutning, tillfredsställa, ”smeka” (ngns känslor, ärelystnad, egenkärlek o. d.), smickra (ngn l. ngns stolthet l. fåfänga o. d.); jfr KITTLA, v.2 2 b. På sistonne begynte förwetenheeten kitzla thenna Dwergen. Balck Es. 103 (1603). Skulle detta Torp än vidare kitzla Jöns Jonssons hog och samwetzlösa åtrå. VDAkt. 1731, nr 679. Thet kitslar vårt inneboende högmod at äras. Bælter Christen 172 (1743, 1748). Det som kitslar oss aldramäst, är obehageligt för dem. Roman Holbg 49 (1746). — särsk. opers. med efterföljande inf.: ngn retas l. lockas l. får l. känner lust att göra ngt. At them icke mera så kitzlade, at förtala sin Nästa. Rudbeckius Luther Cat. 118 (1667).
b) om person, refl.: bereda sig l. känna njutning l. glädje (i sht skadeglädje) l. tillfredsställelse (av l. över ngt); njuta (av ngt), ”godta sig” (åt ngt); äv. övergående i bet.: känna stolthet (över ngt), visa sig stolt (över ngt), smeka sin fåfänga (med ngt); hovera sig (över ngt), ”braska” (med ngt). The dåras taal är offuermåtton förtretlighit .. och the kitzla sigh doch ther medh. Syr. 27: 13 (Bib. 1541). Spell, comædier baaler etc. Heller annat sådant som een stoor dehl .. sig förlustar oc kitzlar medh. Rudbeckius CAppelbohm G 1 a (1668). Låtom oss icke .. kitsla oss sielfva i våra tanckar med vår manhaftighet. Lagerström Bunyan 1: 191 (1727). Borg Luther 2: 279 (1753).
Avledn.: KITSLAN l. KISSLAN, r. l. f. (†)
2) till 2.
b) till 2 a β: lockelse, retning; lust, åtrå, begär(else). Örat en skön sång indrack, / Then med kitzlan hogen stack. TRudeen Vitt. 255 (1686). Landtvinnares kitslan är, at vilja påtvinga folken sine lagar och seder. Dalin Montesquieu 59 (1755). särsk. om erotiskt begär: kättja. (Man skall) drifva kitzlan vr tin kiättiefulla kropp. Kolmodin QvSp. 1: 121 (1732). Schultze Ordb. 2250 (c. 1755).
d) [jfr KITSLIG 3 a] kitslighet; hetsighet, häftighet; övermod; kivaktighet, trätlystnad. KKD 8: 239 (1706). Intet är det Rättvisans skuld, at I (processmakare) af kitslan löpen dit och besvären henne med lappri. Dalin Arg. 2: 47 (1734, 1754). (Sv.) Fördriva kitslan hos en, (lat.) Animi alicujus ferocitatem infringere. Schultze Ordb. 2250 (c. 1755).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content