SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KIVAKTIG ɟi3v~ak2tig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr d. kivagtig; avledn. av KIV l. KIVA]
(i sht i vissa trakter, vard.) som (gärna) ställer till kiv o. split l. trätor; stridig till lynnet; trätgirig, trätlysten; som gärna kivar l. retas med folk, påstridig, envis, retsam, stundom med försvagad bet.: gäckande, gäcksam, skälmaktig; äv. i överförd anv., om handling, yttrande, min o. d.; förr äv.: som utmärkes av l. försiggår under kiv, fylld av kiv. En wredh, kijffachtigh och hämdgirigh Menniskia skal en förståndigh wijka. Fosz 95 (1621). Itt oroligit, Kijfachtigdt och bedröfweligit Echtenskap. VDAkt. 1664, nr 281. (Doktorn svarade) vresigt, men det ryckte under skägget som af ett kifaktigt leende. Benedictsson Peng. 221 (1885). Östergren (1930).
Avledn. (i sht i vissa trakter, vard.): KIVAKTIGHET, r. l. f. Sundén (1886). Östergren (1930).
Spoiler title
Spoiler content