KLAKE, r. l. m., l. KLAK, sbst.3, r. l. m.; best. -en; äv. KLAKA, r. l. f.; best. -an; äv. KRAKE (kra`ke Weste), sbst.1, m.
Ordformer
(kla(a)k 1676—1739. klaka, nom. 1630—1741. klake 1712—1807. krake 1807—1823)
Etymologi
[sv. dial. klake, klage, klave, krak(e), motsv. d. klage, klave, isl. klaki, nor. klake; sannol. till KLAK, adj., o. urspr. avseende nyfrusen markyta med tunn (icke bärande) is över modd o. vattensamlingar]
(†) gm frost uppkommen hårdhet (o. knagglighet) hos markyta (på en väg); tillfrusen (o. knagglig) markyta (utan snö); tillfrusen orenlighet (på en väg); möjl. äv.: isgata. Så frampt vij någodt skola kunna medh rytterijdt uttretta, och hvar vij för them qvarteer bekomma skole, tå moste thett skiee för än klakan infaller och förhindrar att vij them hvarken i fäldt bruka eller under taak säkerdt bringa kunna. KBrev 8/9 1630. En trumpen Surmul täcks, som klaak i ruskot währ. Columbus BiblW K 3 b (1676). Spegel (1712). Fast resan .. i den starka köld och svåra vägelag af klake, var ganska besvärlig. VDAkt. 1759, nr 506. Weste FörslSAOB (1823).
Avledn.: KLAKIG l. KLAKOT l. KRAKIG, adj. (klakig 1749—1823. klakot c. 1645—c. 1755. klakug c. 1755. krakig 1807—1823) [sv. dial. klakug, krakuger, kraki] (†) om markyta (på väg): tillfrusen o. knagglig (utan snö). Wåra Bönder när the måste illa rijda sina Hästar tå Frost är och Wägen är klakot, see the om Footballarna der af äre swulna. IErici Colerus 2: 373 (c. 1645). Weste FörslSAOB (1823).
SAOB
