SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLAMRA klam3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[y. fsv. klambra (PMånsson 505); sannol. ombildning av KLAMMER, sbst.1]
1) (i fackspr.) krampa; fästjärn; hållskruv; klammer (se KLAMMER, sbst.1 1). Det öfversta hvarfvet (i stockflotten) sammanhålles och fästes vid det understa genom påspikade bräder eller klamror. KrigVAH 1843, s. 194. Basen till postamentet (för borrmaskinen) är gjord i form af ett kors med hål för de bultar eller klamror, med hvilka det kan fästas på det ställe, der borrning skall ske. TT 1876, s. 16. WoJ (1891). Östergren (1930; angivet ss. mindre vanl.). — särsk. [jfr sv. dial. linklam, redskap vari lin inspännes för rötning] (†) träklyka varigenom man drager bultat lin för att avskilja de vedartade delarna (”skävorna”); draga (se DRAGA, sbst. 2). Schultze Ordb. 2273 (c. 1755).
2) (†) boktr. vart särskilt av de under kärran på tryckpress befintliga järnstycken på vilka kärran löper på skenorna. Täubel Boktr. 2: 32 (1823).
3) (numera knappast br.) = KLAMMER, sbst.1 2. Dalin (1852). Sundén (1886).
4) (numera knappast br.) = KLAMMER, sbst.1 3. Täubel Boktr. 1: 157 (1823). Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content