SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLARIN klari4n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cla-)
Etymologi
[jfr d. klarin, t. klarin, ä. fr. clarine; av it. clarino, avledn. av lat. clarus, klart ljudande, av lat. clarus (se KLAR). Jfr KLARET, sbst.2, o. KLARINETT]
(förr) mus. ett slags trumpet med högt tonläge; jfr KLARET, sbst.2 SvTMusF 1930, s. 55 (1652). Dalin (1852). WoJ (1891).
Avledn.: KLARINÖR, m. (†) person som trakterar en klarin. Nyblom VDikt. 269 (1870, 1876).
Spoiler title
Spoiler content