SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLASKA klas3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KLASK, sbst.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) klaska, slå med piska, d. klaske, ävensom ä. d. klatze, d. dial. klassa, nor. klaske, nt. klatsken, klatsen; jfr KLAPPA, v., KLASK, interj., KLATSCHA]
1) giva ifrån sig l. framkalla ett plaskande l. smällande ljud; i sht dels i fråga om det ljud som uppkommer, då vågor slå emot stranden o. dyl. l. då vattendroppar falla mot ngt hårdt föremål, dels i fråga om det smällande ljud som uppstår, då ngn l. ngt träffar l. slår emot ngt vått l. klibbigt ämne; äv. opers. Dynande böljor / klaska och klucka. / In emot stranden / de dämpadt sucka. Hansson Nott. 30 (1885). Molin FrÅdal 190 (c. 1895). Sandaler som klaskade i smörjan. Essén HExc. 149 (1916). Här och där klaskar det i marken (av kulorna), så att gyttjan stänker. Thoma Postexp. 114 (1919). Östergren (1930).
2) (vard., mindre br.) med personobj. o. adverbiell bestämning betecknande stället där slaget träffar: slå ngn ngnstädes så att ett smällande ljud uppstår. Klaska ngn på kinden. Östergren (1930).
Spoiler title
Spoiler content