publicerad: 1936
KLAPPA klap3a2, v. -ade ((†) pres. ind. sg. -er ÅngermDomb. 22/6 1632, fol. 62), i bet. 3 a äv. KLAPPAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (tillf., i poesi, Blomberg Landk. 72 (1922)), -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (tillf., i bet. 1 b γ, Hagberg Shaksp. 11: 174 (1851), Östergren (1930)).
Ordformer
(klapp- 1526 osv. klap- 1632 (: klaper, pr. ind. sg.) —1743 (: klapträd); se vidare KLAPPHOLTS)
Etymologi
[fsv. klappa (i bet. 1, 3 a, 4 a, 5 c, 6), motsv. d. klappe, isl. klappa, mnt. (o. t.) klappen, fht. klapfōn, slå l. stöta tillsamman, feng. clæppian, eng. clap; jfr äv. feng. clæppettan samt, avljudande, mnt. kloppen, t. klopfen; av en ljudhärmande stam klapp-; jfr KLAFF, sbst.1, KLAPPRA, v., ävensom, med annan stambildning, KLACK, KLATSCHA. I bet. 7 har ordet rönt påvärkan av t. klappen]
— jfr AN-, AV-, BE-, BI-, BORT-, FÖR-, GENOM-, HOP-, KRING-, NED-, PÅ-, SAMMAN-, SÖNDER-, TILL-, UPP-, UT-, ÖVER-KLAPPA m. fl., ävensom FULL-KLAPPAD.
1) i allm.: slå, bulta, banka, knacka; numera vanl. bl. om lättare (hastiga, upprepade) slag på ngt; tr. l. med bestämning inledd av prep. (vanl. på). Helsingius S 6 a (1587). (De) ginge .. medh Skarffyxerne och klappede på Plancker, spijker och nagler. SthmTb. 1589, s. 43 a. (Osten) klappas lindrigt med en lätt jernhammare på båda sidorna, då man af tonen kan dömma, om osten är frisk. QLm. I. 3: 38 (1833). Klappa inte i bordet! Strindberg SRidd. 17 (1908). — särsk.
a) i numera obr. anv. Har Moses med sin Staaf uhr Klippan Watten klappat. Spegel GW 30 (1685). Då klappade Herr Mnason med foten i gålfvet. Lagerström Bunyan 2: 177 (1727). En Trumma, som klappas i bägge ändar med fingrarne. Thunberg Resa 2: 342 (1789).
b) (i sht i fackspr.) bearbeta (ngt) gm bankande l. bultande l. hamrande o. d. (ofta för att giva det en viss form l. konsistens o. d.), banka, bulta, hamra (ngt); äv. med objektiv predikatsfyllnad, i sådana uttr. som klappa (ngt) mört l. jämnt o. d. Om icke stockfisk blifwer wäl klappat, så kan man icke ätan. Schroderus Comenius 170 (1639). Klappa dem (dvs. köttskivorna) med en klubba rätt väl. Warg 2 (1755). (Man) klappar .. (bok-)ryggen öfverallt jemn och slät .. med en hammare. Thon o. Kirsch 51 (1856). Lädret klappas (hamras) för att få större fasthet och slitstyrka. SvSkoT 1926, nr 17, s. 6. — särsk.
α) i numera obr. uttr. (jfr under β). Klappat (dvs. hamrat) gull iij (dvs. tre) bladh. BOlavi 19 b (1578). Sedan Linet .. är klappat (dvs. bråkat) eller tröskat. Bennet Lin. B 3 a (1738).
β) kok. med avs. på deg l. smör o. d.: gm bankning (med händerna l. ngt redskap) bibringa önskad konsistens l. form o. d.; förr äv. med avs. på ägg(vita l. -gula) o. d.: kraftigt omröra, vispa, äv.: gm kraftig omrörning l. vispning blanda (i l. med ngt); förr äv. med avs. på smör: ”röra”. Klappa degen smidig. Tagh thet hwijta aff v (dvs. fem) ägg, klappa thet wel så at thet bliffuer som watn. BOlavi 122 b (1578). Et Clistir aff söt Miölk .. uti hwilken man det gula af et Ägg klappat. Hoorn Jordg. 1: 318 (1697). Saucen af tjockt klappat smör. Tersmeden Mem. 3: 37 (1740). Tjockt ett bröd jag måste baka, / Degen än jag måste klappa. Collan Kalev. 1: 277 (1864). 1 kg. (smör) .. klappas väl i linne så att deraf bildas kakor. Langlet Husm. 543 (1884). Bengts Vargt. 29 (1915).
γ) med avs. på tvätt (l. färggods o. d.): efter sköljningen banka med klappträ (för att pressa ut så mycket som möjligt av vattnet); äv. (numera mindre br.) med avs. på kläder, sängkläder, (överdrag på) stoppade möbler o. d.: banka, ”piska” (för att befria dem från damm); äv. med objektsväxling, i uttr. klappa damm ur kläderna o. d. Klappa byk(kläder). Junius. .. Hafwes uth allehanda Kläder i Solene och klappes. Brahe Oec. 95 (1581). (Väven) tages .. up, sköljes och klappas ganska väl vid siön. Warg 697 (1755). Klappa damb af kläderna. Schultze Ordb. 2289 (c. 1755). Att hon vackert klappade och borstade den gröna fracken. Ekmanson Müller Emm. 1: 156 (1798). (Färg-)Godset .. sköljes väl och klappas två gånger med ett klappträ. AHB 38: 9 (1869). Aminoff StPtbg 448 (1909). — (†) bildl.; jfr 3 c. (Gossen) språng til Kater frisk och snill, / Damb aff hans Pälsz han klappa will. Fosz 100 (1621).
δ) gm bankning med ngt lämpligt redskap jämna ytan av (ngt), tillklappa; särsk. med avs. på besådd mark, trädgårdssäng o. d.; äv. med obj. betecknande de sådda fröna o. d. (Krassefröna) strös .. på Sängen och klappas medh Sköffelen. Rålamb 14: 13 (1690). Om man finner nödigt at åkren skal klappas slät som en kryddesäng. HushBibl. 1757, s. 240. Då .. vallen är färdig, klappas och utjemnas ytterligare alla sluttningar. Hazelius Bef. 84 (1836). När de äro upplagda, klappas makronernas öfversida med en i vatten doppad bred linial. Grafström Kond. 285 (1892). Abelin VTr. 116 (1903).
ε) boktr. gm lätta slag med en träklubba på ett över stilformen lagt klappträ (klappholts) jämna (formen), innan avtryck tages. Björkegren 2632 (1786). Täubel Boktr. 1: 138 (1823). Frändberg (1935).
c) [efter eng. clap (on)] sjöt. (eg. gm bankning l. hamring) bringa (ngt) i ett visst läge l. (tillfälligtvis) anbringa (ngt på ngt) o. d. Låt dem klappa en talja på förmärsskot i lovart. Gosselman SNAmer. 2: 30 (1833). Detta slag (av kättingen) vindas styft, klappas tätt intill det föregående och sejsas. Frick o. Trolle 132 (1872).
d) (på Gotland, folkligt) i uttr. klappa löv, slå av löv (från toppen av vissa lövträd, i sht ask o. alm, till kreatursfoder). SvNat. 1934, s. 96.
2) (numera knappast br.) spelt. i biljard: stöta (en boll) så att den stannar på det ställe där motspelarens boll legat l. så att den går tillbaka l. åt sidan, göra under- l. snedstöt på (en boll). HbiblSällsk. 2: 103 (1839). Lundequist KonstSpel. 1: 8 (1846).
3) giva (ngn) lättare l. hårdare slag (med handen) o. d.
a) (lätt) beröra l. stryka (ngn l. ngns huvud l. kind l. hand l. axel osv.) med handen (l. händerna) (ss. uttryck för vänlighet l. ömhet l. kärlek l. medlidande o. d., äv. för nedlåtande l. överlägsenhet o. d.), smeka (ngn l. ngns huvud osv.) med handen (händerna); äv. med avs. på djur; ofta i uttr. klappa ngn på huvudet l. kinden, under hakan o. d., förr äv. vid kinden osv.; äv. (vard.) ss. dep. med reciprok bet. Klappa en hund, en häst. Gick så Konungen till och klappade honom (dvs. den femårige Gustav Vasa) på huffuudet. Svart G1 2 (1561). Erich Jönss(on) och hustru Anna, skole haffwe kystz och klappatz. SthmTb. 1586, s. 7 a. Thet war Her Sone Falkwarsson, / han klappar henne widh kind. Visb. 1: 346 (c. 1657). Jag önskade honom lycka, vi klappade och kyste hvarannan. Dalin Vitt. II. 5: 57 (1738). Mången klappar barnet för ammans skull. Rhodin Ordspr. 97 (1807). Med segrarens nedlåtenhet klappade han mig på axeln. Strindberg TrOtr. 2: 53 (1890). Hellström Malmros 83 (1931). — särsk. bildl. Jag klappar dem medh den ena handen och medh dän andra agas dee (dvs. borgarna i Danzig). MStenbock (1704) i KKD 12: 242. Hellström RedKav. 292 (1933). särsk. (†): smeka, smickra, ”kittla” (ngns passioner o. d.). (Smickrare) som veta at klappa the myndigas passioner. Sahlstedt Hoffart. 93 (1720).
b) (numera i sht vard.) i uttr. klappa sig på knäna l. bröstet l. magen o. d., slå sig på knäna osv. (vanl. ss. uttr. för livlig känsla, i sht belåtenhet l. uppsluppenhet o. d.); förr äv. i uttr. klappa sig för bröstet, slå sig för bröstet (ss. tecken på sorg l. förskräckelse o. d.). (Folket) stoo och klappade sigh för bröstet och läste på radband. Bolinus Dagb. 34 (1667). Man klappade sig på magen sen man ätit. Dalin Arg. 1: 85 (1733, 1754). Medan flickan gråtande haltar över banan, klappar sig gossen självbelåtet och skadeglatt ett par gånger på knäna. Folkdans. 104 (1923; i beskrivning av en tur i ”träskodansen”).
c) (numera bl. vard., skämts.) giva (ngn) stryk, piska (ngn), slå, ”banka” (ngn); äv. i sådana uttr. som klappa ngns rygg l. skinn o. dyl. l. klappa ngn på ryggen l. munnen o. d.; förr äv. (jfr 1 b γ) i uttr. klappa ngns tröja o. d.; äv. (numera knappast br.) mer l. mindre oeg., t. ex. i fråga om strid med vapen o. d.; förr äv. bildl. Svart G1 64 (1561; i fråga om strid). Sedenn kunne i see till att i kunne komme bak på honom (dvs. fienden) och klappan. SUFinlH 1: 380 (1602). Wij klappa hwar andra på Mun och bricka. Chronander Bel. I 2 b (1649). (Han) tänkte endast på at klappa Elsas skin. Livin Kyrk. 34 (1781). Bönderna bådo honom (dvs. vaktmästaren) vackert låta bli (att borttaga anslaget), om han ej ville ha sin tröja klappad. Liljecrona RiksdKul. 554 (1841). Lagerlöf Theokr. 27 (1884). — särsk. (numera föga br.) i uttr. klappa ngn på fingrarna l. händerna o. d., smälla ngn på fingrarna osv., förr äv. oeg., i fråga om strid o. d., l. bildl. UrkFinlÖ 2: 38 (1597; i fråga om strid). RP 6: 451 (1636; bildl.). Om i icke packen edher uth, så skall iagh klappa Edher på fingrarna. VDP 1671, s. 347. Schultze Ordb. 2290 (c. 1755).
d) (†) i uttr. klappa ngn på pungen l. taskan, bildl.: pungslå ngn. Monge aff Adel (blevo) .. här och ther i Tydskland klappade på Taskan (av kejsaren). Schroderus Os. III. 1: 293 (1635). CCGjörwell (1780) i 2Saml. 3: 39.
4) gm bankningar o. d. frambringa ljud för att giva sig till känna l. göra sig uppmärksammad.
a) (numera i sht i skriftspr., ngt ålderdomligt) i uttr. klappa på (förr stundom för) dörren l. porten l. fönstret o. d., förr äv. på huset o. d., gm bankningar l. knackningar l. bultningar på dörren osv. rikta uppmärksamheten på sin ankomst l. närvaro (o. tillkännagiva sin önskan att bliva insläppt); äv. utan adverbiell bestämning; ngn gg opers., i uttr. det klappar (på dörren osv.), ngn klappar (på dörren), det knackar l. bultar. Thå Petrus clappadhe på farstwffuo dörena, gick (osv.). Apg. 12: 13 (NT 1526). Sa(m)me Hendric kom och clappade påå stenhuset. OPetri Tb. 250 (1528; uppl. 1929). Tå hafuer wärdinnan .. klappat på fönsteren och sagt: Gertrud (osv.). ConsAcAboP 1: 115 (1644). Det klappar! GFGyllenborg Vitt. 1: 99 (1759, 1795). Bergman LBrenn. 53 (1928). — särsk. (i sht i vitter stil) i bildl. anv.; särsk. dels (med personligt subj.): vända sig till ngn (med bön l. vädjan o. d.), anropa ngn (om hjälp o. d.), söka beveka ngn o. d., förr äv. i uttr. klappa på ngn l. på ngns hjärta o. d.; dels (med personligt l. sakligt subj.): vara nära (förestående), tränga sig på l. hota o. d. Klapper och idher skal vplätas. Mat. 7: 7 (NT 1526). (Döden) klappade och för Hans (Furstliga Nådes) .. dör. Gustaf II Adolf 99 (1622). (Predikanterna böra) stadigt klappa på menniskiones hårda och säkra hierta. KOF II. 1: 138 (1659). Under sin resa klappade konungen förgäfves på alla portar, för att få alliancer. Adlerbeth Ant. 1: 25 (c. 1792). Var viss (svenska folk), det (dvs. våldet) klappar ock uppå din fjällport snart. Tegnér (WB) 2: 78 (1811). Allt häftigare klappa germanerna på (det romerska) rikets portar. Grimberg VärldH 5: 23 (1931).
b) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. klappa ljud, förr äv. till ljuds, äv. (tillf.) klappa silentium, gm bankningar l. knackningar (med klubba o. d.) äska ljud. Stegh så vp M. Moens Sommar .., klappade liudh (osv.). Svart G1 130 (1561). När Åldermannen till liudz klappar. MeddNordM 1898, s. 74 (1622). Klubban som Liud klappades med. Rudbeck Atl. 1: 643 (1679). Klappa silentium. 1MinnNordM III. 3: 2 (i handl. fr. 1694). Strindberg SvÖ 1: 243 (1882).
5) slå händerna l. andra kroppsdelar samman l. mot varandra o. därigm åstadkomma ett smällande l. klapprande ljud.
a) i uttr. klappa i, i sht förr äv. med händerna (l. sina händer), förr äv. med händer, l. klappa händer (äv. händerna), (upprepade gånger) ljudligt slå handflatorna mot varandra, vanl. ss. uttryck för glädje l. jubel l. uppsluppenhet o. dyl. l. för (livligt) bifall; applådera; äv. utan adverbiell bestämning: klappa i händerna; äv. i uttr. klappa (i händerna osv.) åt ngn l. ngt (som är föremål för glädjen l. bifallet osv.), förr äv. över ngn (ss. uttryck för skadeglädje o. d.); äv. i uttr. klappa bifall o. d. Klapper medh hendernar all folck, och fröghdens Gudhi medh glädhsamma röst. Psalt. 47: 2 (Bib. 1541). Ingen skal begråta tin skadha, .. Vthan alle .. skola klappa medh sina hender offuer tigh. Nah. 3: 19 (Därs.). Ther blir siungit, ther blir klappat. Runius Dud. 1: 38 (c. 1710). Quinnor, gubbar, barn, af glädje klappa händer. Murberg Racine Ath. 125 (1776). Laga at du klappar sällan / Åt någon annan sång, än min. Nordforss Theaterdir. 76 (1799). Hur hjertligt när han (dvs. Frithiof) seglen vänder / hon (dvs. Ingeborg) klappar i små hvita händer! Tegnér (WB) 5: 6 (1822). Den stora begärlighet att klappa bifall, som är så utmärkande för Stockholms teaterpublik. Snellman Tyskl. 353 (1842). När man (i Spanien) om natten vill in i sitt hus, behöver man bara klappa i händerna, vips kommer serenon (dvs. nattvakten). Hultenberg Lothar SpanSjäl 44 (1921). — särsk. i uttr. klappa sig öm l. röd i händerna l. klappa händerna ömma l. röda o. d., äv. händerna klappa sig varma o. d. Klappa er .. gerna öm i händerna. Leopold 3: 426 (1797, 1816). Hyllande förtjensten, / Hon klappar dem (dvs. händerna) i hast helt rosenröda. Sjöberg (SVS) 2: 263 (1822). Den häst, vid hvars ilande lopp otaliga händer / klappa sig varma. Lagerlöf Juv. 125 (1893, 1896).
b) om fågel, i uttr. klappa med vingarna, stundom klappa vingar, slå (flaxa) med vingarna o. därigm frambringa ett smällande l. smattrande l. klapprande ljud. Kom ther .. en Hana .., klappade medh winganar, och gool thet högsta han orkadhe. Balck Es. 228 (1603). Schröder MinnSkog. 71 (1888). Dufvorna klappade vingar. Forsslund Djur 68 (1900).
c) [jfr motsv. uttr. i fsv.] (†) i överförd anv., i uttr. klappa fängelse, gm handslag förbinda sig att inställa sig i l. kvarstanna i fängelse. Stiernman Riksd. Bih. 105 (1547). Medh hwad rätt kan then wara en fånge, hwilken aldrig fängelse klappat haffuer? Svart G1 8 (1561). SthmTb. 1565, s. 97 a.
6) om hjärta l. puls: slå, banka.
a) om hjärta(t), äv. (i vitter stil) i överförd anv., om bröst(et): slå; i sht i pregnant anv.: slå häftigt, ”banka”, ”dunka” (på grund av ansträngning l. sinnesrörelse). Hjärtat klappar fort, häftigt, hårdt, oregelbundet. Hjärtat klappar av glädje, förväntan, längtan, skräck, ångest. Något kommer hjärtat att klappa fortare. Så länge någons hjärta klappar, dvs. så länge ngn lever. Schroderus Comenius 274 (1639). Mitt hierta klappade starkt. DeFoë RobCr. 60 (1752). Mitt bröst klappade, nästan slog — af nyfikenhet. Almqvist AmH 1: 108 (1840). Tusen hjertan klappa vid hans (dvs. skaldens) sång. Rydberg Dikt. 1: 193 (1877, 1882). En .. fäktare .. glömmer (i sin iver), att det dock klappar ett levande hjärta i hans offer. Siwertz JoDr. 357 (1928). — särsk. bildl.
α) i uttr. ngns hjärta (i vitter stil äv. bröst) klappar för ngn l. ngt, ngn hyser livligt intresse l. stark sympati l. hänförelse för ngn l. ngt; särsk. i fråga om erotiska känslor: ngn är intagen av ngn, hyser kärlek till ngn. Grafven betäcker ett bröst som klappade endast för andra. Tegnér (WB) 2: 173 (1814). Den, hvars hjärta varmast klappade för henne, var långt borta på den ödsliga landsvägen. De Geer Minn. 1: 91 (1847, 1892). Menniskohjertat har väl städse i hvarje tid klappat för det stora och väldiga. Wikner Pred. 385 (1879). De Geer Minn. 1: 70 (1892).
β) (i vitter stil) med subjektsväxling, om tanke l. känsla o. d.: livligt röra sig (i ngns hjärta l. barm o. d.), levande fylla (ngns sinne o. d.); äv.: göra sig levande förnimbar, förnimmas (i ngt). En ny ande komma skall i Norden / och en tanke klappa i hvar barm, / friheten och fosterjorden. Tegnér (WB) 2: 35 (1810). I hvarje hjerta klappar en stor, en oändlig längtan. CFDahlgren 4: 58 (1830). En aldrig kufvad, dof, frätande oro klappade under de lekande tonerna (hos A. F. Lindblad). Nyblom i 2SAH 57: 85 (1880).
b) (numera mindre br.) om puls: slå, banka; om (puls)åder: visa rytmiska rörelser, pulsera. (Patienten hade) i Hufwudet wijd Tinningarna ett stadigt klappande. Tranæus Medewij 67 (1690). Nafwel-Strengen består utaff twenne Puls-Ådror, som klappa lijka med Barnets Hierta. Hoorn Jordg. 1: 62 (1697). Acrel Sår 12 (1745). Cannelin (1921). jfr: Oroligt sofver / Och klappar det (dvs. blodet) i pulsarna. Hallström GrAntw. 43 (1899).
7) [jfr t. klappen i motsv. anv.] om föremål l. del av föremål (som befinner sig i närheten av l. är rörligt fäst vid ett annat föremål): röra sig (med små, hastiga rörelser) fram o. tillbaka l. upp o. ned under frambringande av ett smällande l. dunkande ljud; ”slå”; äv. med tanke enbart på ljudet, övergående i bet.: smälla, klappra, banka, dunka o. d.; äv. i p. pr. ss. adj., särsk. i uttr. klappande ljud o. d. Vävstolen klappar i hennes rum från morgon till kväll. Juslenius 262 (1745). (Vid uppresandet) ruskar (älgen) på hufvudet, hvarvid de långa öronen klappa mycket. VetAH 1819, s. 229. Hamrar klappa i de större och mindre vattendragen. Geijer I. 3: 3 (1834). (Ventilen) vill vid större hastighet på luften gärna fladdra eller klappa. TT 1901, M. s. 67. Det klappande ljudet av .. (fårens) hovar mot vägen fyllde luften. SvGeogrÅb. 1927, s. 167.
8) [efter d. klappet og klart, eg. om äktenskap l. förlovning, möjligen bildat till uttr. klappe sammen, ordna äktenskap l. förlovning mellan (personer), möjl. med tanke på en gammal sed att banka nyförlovade i ryggen (jfr Feilberg 2: 173 (1904)); jfr dock äv. nt. klapp un klaar, t. klipp und klar] (vard.) i p. pf. ss. adj., i uttr. klappad och klar, alldeles iordningställd l. färdig, (fullt) avgjord; jfr KLAR 12 a. (Beslutet om giftermål) är allaredan klappat och klart. Lagerström Holberg Kannstöp. 70 (1736). Allt är nu klappadt och klart för riksdags-göromålens .. handläggande. SöndN 1862, nr 38, s. 1. Ritningarne äro klappade och klara. GHT 1898, nr 104 B, s. 3. Och så var det klappadt och klart (med förlovningen). LfF 1917, s. 271. Hellström Storm 233 (1935).
Särsk. förb.: KLAPPA AN. [jfr t. anklopfen] (†) till 4 a, = KLAPPA PÅ 3; äv. bildl. Petreius Beskr. 2: 254 (1614). När döden klappar an. Rosenfeldt Vitt. 235 (c. 1690). Ekelund Fielding 215 (1765). jfr ANKLAPPA. —
1) (i sht i fackspr.) till 1 b: gm bankning l. bultning l. klappande avlägsna (ngt) från ngt l. befria (ngt) från ngt; gm bankning rengöra (ngt). Klappa af (kanonviskan) på Trumppen. Rosenfeldt Tourville 109 (1698). Den vidhängande barken klappas af (från det nygarvade lädret). TT 1896, K. s. 75. Sahlin SkånFärg. 204 (1928).
2) (i sht i fackspr.) till 1 b: gm klappande överföra (ett mönster o. d. på ett papper osv.) l. avtrycka (ngt i en mjuk massa o. d.), avklappa. Klappa av en runinskrift. Sömnadsb. 34 (1915).
3) (†) till 3 c: prygla upp (ngn), giva (ngn) stryk, avbasa (ngn); äv. oeg., i fråga om strid med vapen o. d. Petreius Beskr. 2: 139 (1614). Schultze Ordb. 2289 (c. 1755). —
KLAPPA FRAM10 4. (ngt vard.) till 5 a: gm handklappningar (applåder) kalla fram (ngn, särsk. sångare l. skådespelare o. d., äv. författare av ett skådespel o. d., efter prestationens slut för att hylla den agerande osv.); jfr FRAMKALLA 1 a. Weste (1807). Björkman (1889). —
1) (numera föga br.) till 1 b: banka l. bulta ihop (ngt). Warg 643 (1755). När degen jäst, klappas han ihop. Grafström Kond. 211 (1892). särsk. (†): under omröring blanda, vispa ihop (ngt med ngt). Thz huijta aff ägget tilhopa klappat mz quinnemiölk. BOlavi 20 b (1578); möjl. ssg. IErici Colerus 2: 365 (c. 1645).
2) (†) till 5.
a) till 5 a: slå ihop (händerna); klappa (händer); äv. i uttr. klappa ihop med händerna o. d. (De) woro gladhe, och klappadhe henderna til hopa. 2Kon. 11: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: klappade i händerna). Klapper nu alt folck med händerne ihop. Rosenfeldt Vitt. 104 (c. 1690). Runeberg 1: 238 (1841).
b) till 5 b: slå (vingarna) mot varandra. Man hoppar kring, man klappar vingar hop (i hönsgården). TÅbo 1775, s. 82. —
KLAPPA IN10 4.
1) (numera föga br.) till 1 b: gm klappning(ar) l. bankning(ar) o. d. pressa in (ngt i ngt) l. blanda (ngt i ngt) o. d. Knorring Förh. 3: 74 (1843). Grafström Kond. 208 (1892).
2) (ngt vard.) till 5 a: gm handklappningar kalla in (ngn ngnstädes); klappa fram (ngn). Bellman SkrNS 2: 320 (c. 1765; bildl.). Weste (1807). SvD(B) 1935, nr 315, s. 7. —
KLAPPA NED10 4 l. NER4. till 1 b: banka l. bulta ned (ngt); äv.: gm bankningar l. klappningar jämna (ngt). Polhem Bet. 1: 8 (1721). Frick o. Trolle 52 (1872). Lundell (1893). jfr NEDKLAPPA. —
1) (numera föga br.) bokb. till 1 b: gm bankningar (med träklubba l. flat hammare) runda (ryggen på ett bokband). BokbOrdl. (c. 1847). AHB 111: 21 (1882).
2) (vard.) till 3 a: (grundligt l. länge l. hjärtligt) klappa l. smeka (ngn). Sehlstedt 2: 80 (1857, 1862). (Han) klappade .. om henne och sade, att hon skulle bli hans ålderdoms tröst. Stiernstedt Liw. 53 (1925).
3) (vard.) till 3 c: (grundligt) prygla ngn; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Cavallin (1876). Med den afskjutna trätoffeln klappade hon om den öfvermannade. Strindberg Skärk. 152 (1888). Janson CostaN 2: 226 (1910; oeg., i fråga om strid). —
KLAPPA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
1) [efter eng. clap on] sjöt. sätta till (segel); jfr KLAPPA, v. 1 c. Vi får .. klappa på våra bram- och öfver-läsegel akter och för. Gosselman SNAmer. 2: 11 (1833).
2) (vard.) till 3 c: giva (ngn) slag på slag, banka på (ngn), prygla (ngn). Pojkarna klappade duktigt på varandra. Sahlstedt (1773). Lidforss DQ 1: 135 (1888). Östergren (1930).
3) till 4 a: klappa på ngns dörr l. port o. d.; banka på, knacka på; äv. bildl. (jfr KLAPPA, v. 4 a slutet); förr äv. opers.: det bankar l. knackar. När Nödhen tränger, och Dödhen begynner klappa på. PPGothus Und. Gg 5 b (1590). När de kommo til husporten gingo de in, utan at klappa uppå. Lagerström Bunyan 2: 150 (1727). Det klappar på. Stagnell Banquer. 71 (1753). Risberg Prop. 37 (1905). —
1) till 1 b, = KLAPPA IHOP 1. Klappa samman degen. särsk. (†) = KLAPPA IHOP 1 slutet. Hoorn Jordg. 1: 295 (1697). Warg Bih. 87 (1765).
2) (†) till 5 a: slå samman (händerna l. sina händer); klappa (händer). The ogudachtige Krijgszknechterna klappade Händerna tilsamman aff Glädhie. Schroderus Os. 1: 499 (1635). Runeberg 1: 166 (1836). —
KLAPPA SÖNDER 10 40. till 1: banka l. bulta sönder (ngt). Warg 127 (1755). Weste (1807). jfr SÖNDERKLAPPA. särsk.
b) oeg., i fråga om kraftiga slag av vågor. Jag varskor att expeditionshytten klappats sönder (av vågorna). SD(L) 1904, nr 261, s. 4. —
1) till 1 b: gm bankningar l. klappningar jämna (ngt) o. d.; äv.: klappa ihop (ngt). Klappa till sluttningen på en jordvall. Stybbet (bör) med Träskyffeln .. klappas til. Wallner Kol. 37 (1746). HemKokb. 305 (1903).
2) (vard.) till 3 c: slå till, ”smälla” till (ngn l. ngt); giva (ngn) stryk. Klappa till ngn. (Hästen var) färdig att klappa till med sin väldiga hof. Runeberg ESkr. 1: 183 (c. 1836). Det första slagets teori — att alltid själv klappa till först. Lindqvist Herr. 54 (1917). —
1) (föga br.) till 1 b: klappa (ngt) så att det höjer sig; särsk. till 1 a β, med avs. på deg o. d. Valleria Hush. 13 (c. 1710; med avs. på deg). Morgonen därpå klappas (jäst-)degen väl upp. Grafström Kond. 208 (1892).
2) (i vissa trakter) till 1 b γ: klappa (tvätt l. kläder). Hofberg Folksägn. 138 (1882). Östergren (1930).
3) (vard.) till 3 c: prygla upp, piska upp (ngn); förr äv. i uttr. klappa upp ngns rygg o. d., banka ngns rygg o. d.; i sht förr äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. UrkFinlÖ 2: 83 (1597; oeg., i fråga om strid). Mins min ord; Jag rett nu skall / .. klappa up din Rygger. Hammarberg Herdinn. 50 (1741). CFDahlgren (1827) hos Thomander TankLöj. 155 (bildl.). Grimberg SvH 310 (1907). —
KLAPPA UR10 4.
2) (vard.) till 3 c: banka (ngt) ur (ngn); prygla l. piska (ngt) ur (ngn); vanl. oeg. l. bildl. Hade jag varit (konung) Adolf Fredrik, skulle jag klappat friheten ur dem (dvs. partierna). Topelius Fält. 5: 7 (1867). Janson Gast. 64 (1902). —
1) till 1 b: banka l. bulta l. hamra ut (ngt till större yta l. tunnare form o. d.); äv.: gm bankningar l. hamrande o. d. jämna ut (ngt). Verelius 30 (1681). (Köttet) klappas .. ut som en mycket tiock kaka. Warg 84 (1755). Klappa ut (bulor på tenn- el. kopparkärl). Holmberg (1795; under ébarber). HemKokb. 305 (1903).
2) (numera föga br.) till 1 b (γ): banka l. bulta (ngt) ut (ur ngt). Klappa ut damb ur kläder. Weste (1807). Schulthess (1885).
4) till 4 (o. 5): gm bultningar (l. handklappningar) kalla (ngn) ut l. driva (ngn) ut (från ett ställe). (Sv.) Klappa vth, (lat.) Explodere. Linc. (1640). Esra .. til Vakten som han klappar ut. Kom (osv.). Wallenberg (SVS) 2: 56 (1774). Lindfors (1815).
5) (i vitter stil, numera mindre br.) till 6 a; om hjärta: klappa till slut, upphöra att klappa. (Mitt hjärta) älskar Dig, tills det har klappat ut! Nyberg 2: 267 (1832). FoU 19: 179 (1905).
Ssgr: A: (1) KLAPP-ANDE. (i, särsk. äldre, spiritistiskt språkbruk) benämning på framkallade andar som förmenas giva sig till känna gm knackningar l. bultningar i bord l. väggar o. d. vid spiritistiska seanser. MedArch. III. 1: 62 (1867). Backman OkändV 72 (1911). —
(1 b) -BORSTE. (i fackspr.) borste som användes vid avklappning l. tillklappning o. d. av ngt; särsk. boktr. om borste som användes vid avklappning av pappmassan vid stereotypering, stereotyperingsborste. Nordin Boktr. 378 (1881). Ambrosiani NordMBokhandtv. 4 (1916). Kroon Reprodukt. 69 (1935). —
(1 b γ) -BRYGGA, r. l. f. vid stranden av vattensamling l. vattendrag anlagd brygga för (sköljning o.) klappning av tvätt. DA 1793, nr 108, s. 3. Suneson GGrund 131 (1926). —
(1 b) -BRÄDE. bräde medelst vilket ngt klappas l. tillklappas o. d.; jfr -TRÄ; särsk. dels till 1 b γ, i fråga om klappning av tvätt, dels till 1 b δ, i fråga om tillklappning (jämning) av jordyta o. d. Bennet Lin. F 4 b (1738; i fråga om bråkning av lin). (Trädgårds-)sängarna .. klappas med et klappbräde eller skåfvel. VetAH 1749, s. 177. 1 tvättbräde med klappbräde. BoupptVäxjö 1913. —
(1 b γ) -BÄNK. [jfr d. klappebænk] bänk med lutande yta på vilken tvättkläder klappas, tvättbänk. Bennet Lin. E 3 b (1738). —
(5 a) -DANS. dans. benämning på en gammal, från norden o. Tyskland känd folkdans som bl. a. utmärker sig därigm att i ena reprisen förekomma mimiska inslag med handklappningar. SD(L) 1893, nr 172, s. 1. NoK 96: 150 (1930). —
(1 b) -FISK. [jfr d. klapfisk (i bet. 1 o. 2), t. kloppfisch, klopffisch (i bet. 1)] koll.
2) [jfr MUNFISK] (†) bildl., med anslutning till KLAPPA, v. 3 c: stryk, prygel; äv. oeg., i fråga om strid med vapen o. d. (Fienderna) finge någett klap fisk och någre slagne och een fongen. SUFinlH 2: 45 (1603). Dalin (1852; angivet ss. ”fam. skämtv.”). —
(1 b) -GÄDDA. (†) kok. gädda som före anrättandet bultats för att bliva mör. Linné Diet. 2: 145 (c. 1750). Ekmanson Müller Emm. 5: 41 (1799). —
-HAMMARE.
1) [jfr t. klopfhammer] skom. till 1 b: hammare för bankning (klappning) av läder. BoupptVäxjö 1798. Därs. 1824. SvSkoT 1931, s. 351.
(1) -HINGST. [jfr d. klaphingst, nt. klopphengst, t. klopfhengst] (i fackspr.) eg. o. urspr.: hingst som blivit snöpt gm krossande av testiklarna medelst trähammare l. dyl. (varvid snöpningen ofta blir ofullständig), ofullständigt snöpt hingst; numera vanl.: hingst hos vilken endera l. båda testiklarna icke trängt ned i pungen, utan kvarstannat i bukhålan (äkta klapphingst) l. i ljumskkanalen (falsk klapphingst). GenMRulla 3/10 1711. Klapphingstar kallas sådana hingstar, som beskäla fast de äro ofullkomlige. Florman HästKänned. 111 (1794). Wennerholm o. Svensson (1892). 1NJA 1907, Dom. s. 71. —
(1 b γ) -HO. ”ho” (stol med låga väggar) vari den som klappar tvätt ligger på knä, skyddad mot vätan på klappbryggan. Bellman 1: 15 (1794). Östergren (1930). —
(1 b γ) -HUS. byggnad med anordningar för sköljande o. klappning av tvätt; ngn gg allmännare: tvättstuga. VexjöLT 1841, nr 50, s. 2. TLev. 1910, nr 37 B, s. 1. —
(1, 5 a) -JAKT. (klapp- 1701 osv. klappe- 1655) [jfr d. klapjagt; efter t. klopfjagd, klappjagd] jäg. drevjakt vid vilken villebrådet gm klappningar l. annat buller drives fram emot de på sina pass stående skyttarna (l. mot uppställda fångstnät); jfr KLAPP-TRÄ 2 b, KLAPPARE 1 a. Ekeblad Bref 1: 435 (1655). Om vintren skjutes Räfven på Klappjagt. Nilsson Fauna 1: 83 (1820). Klappjagt på elg. Balck Idr. 2: 78 (1887). FoFl. 1922, s. 21. särsk.
b) bildl.; särsk. i uttr. anställa l. hålla klappjakt på l. efter ngn l. efter ngt o. d., ivrigt l. häftigt söka efter l. söka uppspåra l. uppleta ngn l. ngt l. förfölja ngn. Dalin Arg. (SVS) 2: 409 (1734, 1754). Ja, jaga du intryck jorden rundt, / håll klappjakt efter idéer! Tavaststjerna Laur. 204 (1897). Klappjakt på tjuv i Adolf Fredrik. AB(A) 1926, nr 204, s. 3. —
(1 b) -JÄRN. (i fackspr.) järnplatta l. dyl. som användes (ss. underlag) vid klappning l. tillklappning av ngt o. d. SvT 1852, nr 28, s. 4. SvSkoT 1931, s. 352. —
(jfr 7) -KAMERA. [jfr d. klapkamera; efter t. klappkamera] fotogr. kamera vars botten kan fällas upp, så att den stänger för apparatens rörliga delar. 2UB 10: 381 (1907). Malmberg David 27 (1910). —
(jfr 7) -LÖPARE, r. l. m.; [jfr d. klapløber; efter holl. klaplooper l. t. klappläufer] sjöt. tågända som är skuren genom ett enkelt block, vilket sitter i ändan på ett fall l. annan rörlig hissanordning. Deleen 603 (1829). Ekbohrn NautOrdb. 26 (1840). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(jfr 7) -MYTS ~myt2s, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; äv. -MYTSA ~myt2sa, f. l. r.; best. -an; pl. -or. (klap- 1867—1880. klapp- 1820 osv. -myts 1820 osv. -mytsa (-tz-) 1831—1885) [liksom d. klapmyds(e) av t. klappmütze, eg.: mössa med klaffar att slå ned över öronen (jfr -MÖSSA); benämningen beror därpå att sälen i fråga på huvudet är försedd med en mycket lös hud, som kan blåsas upp, så att den liknar en mössa] zool. benämning på sälen Cystophora cristata Erxl., blåssäl. Nilsson Fauna 1: 384 (1820). Hemberg Kola 82 (1902). —
(jfr 7) -MÖSSA. [jfr d. klaphue; efter t. klappmütze l. nt. klappmütz; jfr holl. klapmuts] (†) mössa med klaffar att slå ned över öronen. Wikforss 1: 933 (1804). —
(1 b γ) -STOL.
(jfr 7) -TOFFEL. (†) ett slags till den skånska folkdräkten i slutet av 1700-talet hörande fotbeklädnad. CAEhrensvärd (SVS) 1: 354 (1795). —
(1 b) -TORV. (klapp- 1756 osv. klappe- 1846) bränntorv som klappats tillsammans (i boll- l. limpformiga stycken) av lös, dyig torv; jfr KLAPPER-, KUL-, TRAMP-TORV. Tidström Resa 10 (1756). BonnierKL 11: 1249 (1927). —
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. (klapp- 1652 osv. klappe- 1587—1755) [fsv. klappaträdh (SthmStadsb. II. 1: 130 (1477)); jfr d. klap(pe)træ]
1) (i sht i fackspr.) till 1 b: för sitt ändamål till form o. storlek avpassat bräde varmed ngt bankas l. bultas l. tillklappas o. d. Haf det (dvs. sockret) sönder med kaflan eller ett tort Klappeträ. Oec. 95 (1730). Lind o. Liljewall Köksv. 108 (1908). NordFolkm. 179 (1928; om linklubba). särsk.
a) till 1 b γ: med skaft försett, långt o. smalt (i sht förr ofta vackert snidat l. ornerat) bräde varmed tvätt klappas efter sköljningen. SthmTb. 1587, s. 40 b. Hårdt är arbetet med klappträdet. Blod spricker fram under de fina naglarna. Lagerlöf Berl. 2: 35 (1891). Några målade eller snidade klappträn från Skåne och Uppland. RedNordM 1928, s. 15.
b) till 1 b δ: bräde som användes för tillklappning (jämning) av jordyta o. d. (vid sådd l. vid schaktningsarbeten o. d.). Stål Byggn. 1: 149 (1834). Abelin MTr. 43 (1902).
2) till 1 (o. 7), om apparat för åstadkommande av bullrande l. klapprande ljud.
a) [efter lat. crotalum, gr. κρόταλον] (tillf.) skallra (ss. musikinstrument). (Cavallin o.) Lysander 153 (1864).
b) jäg. apparat (bestående av medelst läderbitar på ett skaft fästa, rörliga trästycken) vilken användes vid klappjakt för att åstadkomma buller. Den yngre generationen (bland drevfolket) hade klappträn. SvD 22/9 1929, Söndagsbil. s. 6. SvUppslB 15: 500 (1933).
-JAKT, se A. —
-ROS, se d. o. —
-TORV, -TRÄ, se A.
Avledn.: KLAPPARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m. [jfr d. klapper]
a) jäg. till 1, 5 a: (med harskramla l. klappträ utrustad) drevkarl vid klappjakt. Schröder SvJakt. 200 (1891). Norlind Akv. 314 (1928).
b) till 5 a: person som applåderar; äv.: klackör. Linc. (1640; under plausor). KonvLex. 1: 411 (1857). SD(L) 1897, nr 300 B, s. 2. Östergren (1930). jfr HAND-KLAPPARE.
2) (föga br.) till 1 b β: redskap att banka kläder, möbler, mattor o. d. med, klädpiskare, mattpiskare. Slöjdaren 1883, nr 6, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content