(-iker 1845 (: klassikerna, pl. best.) osv. -icus 1819; -ici, pl. 1903—1928; förr äv. skrivet cl-)
Etymologi
[jfr d. klassiker, efter t. klassiker; av lat. (auctor, scriptor) classicus (se KLASSISK). Formen klassikus är direkt lånad från lat. classicus]
1) person som obestridt (o. i alla tider) inom litteratur l. konst intar ett framstående rum; författare l. konstnär av förnämsta rang; äv. om författarvärk av dylik rang. Hammarsköld SvVitt. 2: 93(1819). Där (dvs. i Barbizon) .. växte (J. Millet) .. till klassiker inom den moderna konsten. 2NF 18: 533(1912). De franska och engelska klassikerna stodo med guldpressade ryggar i gula björkskåp. Swahn Windelcr. 125(1916). Tack vare Der Oberhof har (K. Immermann) .. sin trygga plats bland adertonhundratalets klassici. Böök 4Sekl. 70(1925, 1928).
2) författare från antikens litterära blomstringstid, klassisk författare (jfr KLASSISK 3). Geijer I. 1: 245(1845). De gamla språken och klassikerna borde intaga främsta rummet i undervisningen. LärovKomBet. 1884—85,2: Bil. B, s. 1. Upplagor af grekiska och latinska klassiker. 2UB 10: 173(1906). PedT 1931, s. 56.
3) kännare av l. forskare inom klassisk kultur l. litteratur; äv.: person som i sin konst l. i sitt författarskap strävar att efterbilda klassiska mönster l. som tagit intryck av dylika mönster. (P. J. Böklin) blef först en genombildad klassiker och hade sedan haft tillfälle att ägna sig åt studiet af filosofien. Nyblom i 3SAH 16: 182(1901). (Lars Jakob Stenbäck) är .. klassiker i afseende å formens klarhet och fulländning. FinBiogrHb. 2061(1903). (Helsingfors') arkitekt C. L. Engel .. var den berömde klassikern Gillys elev. Ahrenberg Männ. 5: 230(1910). SvUppslB 15: 508(1933).
