publicerad: 1936
KLAUSUR kla͡usɯ4r, äv. kla͡ω-, r.; best. -en, äv. -n; pl. (i bet. 2 o. 3) -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cl-. Anm. Den i PH 6: 3989 (1756) förekommande formen clausul är sannol. tryckfel för clausur)
Etymologi
[jfr t. klausur, eng. closure; av senlat. clausura, ngt inhägnat, avskilt, äv.: det som hägnar l. tillsluter o. d., till claudĕre (se KLAUDERA)]
(i sht i fackspr.)
1) avskildhet, avspärrning, isolering (som ålägges ngn); särsk. om den avskildhet som ålägges munkar l. nunnor i ett kloster. ConvLex. (1821). Reuterdahl SKH III. 2: 235 (1863). (En del av klostret) är stängd för profana blickar, ty där råder den strängaste klausur. Bildt Minn. 61 (1900). 3NF (1929).
Spoiler title
Spoiler content