SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLIFSIG klif3sig2 (kli`fsig, (l(äs) ff) Weste; kli`vvsig Dalin), adj. -are.
Etymologi
[av KLIFS, interj., resp. av stammen i KLIFSA, v.1]
1) om väglag: sådan att det säger ”klifs” vid gåendet, smetig; jfr KLIFS, interj. När det blir klifsigt om vintern (på vägarna). Nilsson Olymp. 202 (1923).
2) (föga br.) om mat: (allt för) söt, sliskig; äv. (numera knappast br.) bildl., om person l. tal l. uppträdande o. d.; jfr KLIFS, sbst.1 1. Galante och klifsige mat-rätter. Kling Spect. G 3 b (1735). Kommer du nu omsider utur Jungfru-Kammaren, du klifsige Älskare? Malmborg Barclay 721 (1740); jfr 3. Dalin (1852; äv. bildl.). Östergren (1930).
3) (†) som allt för mycket klemar l. kelar med ngn; kelande, klemande, klemig; om person, äv. om behandling, uppfostran o. d. Klifsiga Föräldrar. Högström Anm. 7 (1741). Et klifsigt fostrings sätt. Kolmodin QvSp. 2: 342 (1750). Weste (1807).
Spoiler title
Spoiler content