KLO klω4, sbst.2, om sak r., om person m.||ig.; best. -n.
Ordformer
(ofta skrivet clou. klo 1912 osv.)
Etymologi
[av fr. clou, spik, nagel, i överförd anv.: det som särsk. tilldrager sig uppmärksamheten på en föreställning l. fest o. d., av lat. clavus, spik, nagel, av samma stam som clavis, nyckel (se KLAV, sbst.1)]
(vard.) om ngt som framför allt annat tilldrager sig uppmärksamheten o. uppskattas (i sht vid föreställning l. utställning l. fest); glansnummer, höjdpunkt o. d.; äv. (tillf.) om person. Denna båt vardt regattans ”clou”. SvSegelsällsk. 1901, s. 128. Festens klo utgjorde Alfvéns länge motsedda symfoni nr 4 ”Från havsbandet”. SvD(A) 1919, nr 291, s. 8. Hon (var) iförd hela kollektionens clou, en vinröd, utmanande sidenrobe med bård av guldspets. Siwertz Varuh. 136(1926). Han skulle helt enkelt bli vårens clou i det glada Paris. Bergman JoH 312(1926). Hr Tryggers tal, vilket kanske rent av kan betecknas som hela promotionshögtidlighetens clou. SvD(A) 1931, nr 248, s. 22.
