(numera föga br.) motsv. KLOK 1(o. 2), ringaktande benämning på person som inbillar sig vara (mycket) klok (o. äga bättre insikt l. lärdom än andra), självklok l. överklok l. förnumstig person; förr äv. [efter t. meister klügling] i uttr. mäster klokling. Mester klookling som wil wara skarp j scrifftenne. GlSyr. 33: 6(1536). Kloklingar the ther halla sigh wijsare än the Gambla. L. Paulinus Gothus ThesCat. 60(1631). Inbildske kloklingar. Borg Luther 1: 179(1753). I kloklingar, som gifven efterråd / och skaken hufvudet åt öfvermodet. Tigerschiöld Dikt. 3: 38(1898). Östergren(1930; angivet ss. skönlitterärt o. sällsynt). jfr: De gamla och sanskyldige (sofisterna), som til at undvika den illa beryktade titeln at kallas vise, åstundade helre heta vislingar och kloklingar. Lundberg Paulson Erasmus 3(1728).
