KLOPPJÄRN klop3~jæ2rn, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[efter t. klopfeisen, av t. klopfen, bulta, slå, i avljudsförhållande till mnt. klappen, fht. klapfōn (se KLAPPA, v.), o. eisen (se JÄRN). — Jfr KLOPPFÄKTARE]
(i fackspr.) vid korgmakeri användt värktyg som utgöres av en i ena ändan plattad, omkr. 3 dm. lång stång av järn l. annan metall o. varmed de inflätade spöna slås tätt intill varandra. Eneberg Karmarsch 1: 255 (1858).
