SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLOTTER klot4er, äv. KLUTTER klut4er, sbst.1, n.; best. -tret.
Ordformer
(klotter (klåtter) 1864 osv. klutter 18691930)
vbalsbst. till KLOTTRA 2.
a) (mera tillf.) abstr.: klottrande. Sundén (1886).
b) konkret, om samling av oläsliga skrivtecken l. meningslösa figurer, vårdslös l. slarvig l. otydlig skrift, vårdslös l. slarvig teckning; äv. (nedsättande l. föraktligt l. skämts.) om skrift l. teckning i allm. Kan du läsa mitt klotter? Lundgren Res. 257 (1864). Första bladet (av handskriften) innehåller endast klutter. Schlyter ChrLL I (1869). Utkast till altartaflor och annat klåtter. Lundgren MålAnt. 3: 107 (1873). Rydqvist Kar. 135 (1924). — jfr NAMN-KLOTTER. särsk. (föraktligt l. skämts., tillf.) i överförd anv., om (eg. med slarvig l. ovårdad l. otydlig stil skrivet) alster av skriftlig framställning l. författarskap; jfr KLOTTRA 2 b. (dvs. fordom) läste qvinnan ej och lefde ej för klotter, / .. hennes bokförråd var sax och nål och tråd. CVAStrandberg 2: 331 (1865). Andersóhns snusförnuftiga klotter. Rydin Minn. 226 (1929).
Ssgr, se KLOTTRA ssgr.
Spoiler title
Spoiler content