publicerad: 1946
Ordformer
(nambn 1640—c. 1710. namen 1704—1728. namffn 1536. namn 1522 osv. nampen 1627. n(h)ampn(n) 1523 (: nampnkunnegh)—1730. namptn 1668. namptt 1613. nanffn 1536. ss. förled i ssgr: nam- 1526 (: namkunnogha)—1842 (: namsdag). namp(h)- 1541 (: nampkunnigh)—1662 (: nampkunige))
Etymologi
[fsv. nampn, namn, liksom d. navn, nor. namn, navn, isl. nafn, från synkoperade kasus av en n-stam föreliggande i got. namō, n., pl. namna, fsax. namo, m., ffris. nama, noma, m., fht. namo, t. name, m., feng. nama, m., eng. name; av ett ieur. (o)nōmen-, varav äv. lat. nōmen, gr. ὄνομα, sanskr. nāman-. — Jfr ANONYM, adj., (BE)NÄMNA, NOMEN, NÄMLIGEN, ONOMATOPOETISK]
1) ord l. ordförbindelse som utan att karakterisera sitt föremål (t. ex. ss. individ av viss art) o. utan att ha pronominell innebörd utgör beteckning för en enskild varelse (särsk. person l. husdjur) l. en enskild sak (t. ex. ort, skriftalster) l. en grupp av individuella varelser (t. ex. en släkt l. familj) som icke uppfattas ss. bildande en art l. ett släkte o. d.; egennamn, proprium; äv. om karakteriserande l. särskiljande (t. ex. hedrande l. smeksam l. familjär l. spefull l. skymflig) beteckning l. benämning som användes om l. till en bestämd person (l. sak o. d.) ss. ett tillägg till l. i stället för egennamnet: binamn, vedernamn, öknamn. En persons namn, särsk. dels om det l. de (i dagligt tal använda) namn han erhållit i dopet l. vid annan motsv. ceremoni, dels om en fullständigare officiell beteckning (borgerligt namn) bestående av hans dopnamn (förnamn) o. en beteckning för hans familj l. släkt l. för hans härkomst från viss fader (familjenamn, tillnamn, efternamn), dels enbart om efternamnet. Ge barnet (ett) namn. Namnet på (i kanslispr. o. d. äv. å), förr äv. av l. till ngn. Byta namn. Han har tagit (sig) nytt namn. Ett fingerat namn. Säga sitt namn. Tala om ngn med namns nämnande. Känna ngn, vara bekant (blott) till namnet, förr äv. till namn, äv. (i bibliskt o. därav påvärkat spr.) känna ngn vid namn, känna ngns namn. Anteckna ngns namn, förr äv. uppsätta ngn vid namn. Alla de närvarandes namn antecknades. Ta reda på ngns namn, förr äv. taga namn på ngn. Ingen ärver hans namn. Få, ge, ha o. d. namn l. namnet efter ngn l. ngt. Skogliden har sitt namn av att den är bevuxen med granskog. Frögdher idher ath idhor nampn äro scriffuen j himmelen. Luk. 10: 20 (NT 1526). Iagh kenner tigh widh nampn, och tu haffuer funnet nådhe för mijn öghon. 2Mos. 33: 12 (Bib. 1541). Krigzrätten borde .. opsättia dem vidh nambn, som icke hafva varit tilstädz. RP 8: 361 (1640). Procancellarius låfwade in Synodo taga nampn på .. (de studenter) som hålla till på bygden. ConsAcAboP 3: 177 (1666). Hvad namn i verlden jag fått af prest / Har ingen sig fästat vid; / Men fähund har man mig kallat mest / I hela min lefnads tid. Runeberg 5: 95 (1860). Man skall inte gräla om namnet, förrän barnet är födt. Granlund Ordspr. (c. 1880). Namn äro förhatliga. NF 11: 1195 (1887) [lat. nomina sunt odiosa]. Det var naturligtvis tjänstfolket .., som företrädesvis lärde de små att onödigtvis begagna Guds namn. Nyblom Minn. 1: 37 (1904). — jfr (†): (Att Gud) skulle tagha it folk j sitt nampn vtåff hedninganar. Apg. 15: 14 (NT 1526; Bib. 1917: ett folk som kunde kallas efter hans namn). — jfr ADELS-, ARTIST-, BY-, DOP-, EFTER-, FA(DE)RS-, FIRMA-, FLICK-, FÖR-, GUDA-, GUDS-, GÅRDS-, HEDERS-, KEL-, KVINNO-, MANS-, MO(DE)RS-, MÄNNISKO-, NATUR-, NYCKEL-, ORT-, PERSON-, POJK-, RIDDAR-, SJÖ-, SLÄKT-, SMEK-, SMÄDE-, SOLDAT-, SPE-, STADS-, TILL-, UPPKALLELSE-, ÄMBETS-, ÄRE-, ÖK-NAMN m. fl. — särsk.
a) i uttr. som direkt ange ett visst namn l. som hänsyfta på ett i sammanhanget förekommande namn; ofta med namnet i fråga ss. appositionell bestämning l. (numera i sht i δ o. ngn gg vid karakteriserande namn o. d.) föregånget av prep. av. Han fick i dopet namnet Karl. Han antog l. tog sig namnet (förr äv. namn av) Lindström. Legio är mitt nampn, För ty wij äre monge. Mark. 5: 9 (NT 1526). Hans Erics[on] (som nampn och haffu[er] aff And[er]s rwt). OPetri Tb. 233 (1528). Brems olzon är mit nampn, / migh till hedher och inghen skam, / thet nampnet blef migh i dopet gifuet, / och sedhan i lifzens bock in skrefet. Visb. 1: 113 (c. 1620); jfr Landsm. 9: 24 (1889). Then vackra boken, som bär namn af Konunga styrilse. Ihre Föret. XI (1779). Eric Matsson .. hade många barn som togo sig namn af Westerberg. Sundelius NorrköpMinne 465 (1798). Uppsala domkyrkas många minnen af hädanfarna svenska män och kvinnor, på grund af hvilka den med någon rätt förtjänar namn af Sveriges Panteon. Schück o. Lundahl Lb. 1: 116 (1901). — särsk.
α) i prep.-uttr. som stå som attribut till ett ord betecknande bäraren av ett visst namn; särsk. i uttr. en man l. ngn vid (förr äv. med l. av) namn N. N., förr äv. en man osv. N. N. vid (l. med) namn, en man osv. som heter N. N. En køpswen aff lincøpi[n]g wijd nampn jacob bencts[on]. OPetri Tb. 63 (1525). Kom en til Calmarne Lodouicus widh nampn. Dens. Kr. 261 (c. 1540). Bemälte Personer Ripking och Schwartzkop med nampn. Polhem Invent. 20 (1729). En man af namn Pachomius. Strinnholm Hist. 3: 195 (1848). Hallström Than. 38 (1900). jfr (†) med utelämnad preposition. (Han) hade aff dagien taketh en greffuinnes tienare, nampn Suen Berna. SkrGbgJub. 6: 248 (1591). särsk. i bestämd form l. (i skriftspr.) bestämt av detta (i sht förr äv. sådant) o. d.; numera bl. styrt av prep. med (förr äv. av l. vid); förr ofta i sådana uttr. som Gustav (osv.) den förste, andre osv. vid (äv. med l. av) det namn(et) l. vid osv. det namn(et) den förste osv. Jag känner ingen med det namnet. Vi Gustaff, .. af thett nampn then förste regerende konungh. RA I. 1: 261 (1540). Then gamble Konung Christiern aff thet nampnet then förste. G1R 18: 258 (1547). Konungh Johann thenn tredie aff thet nampnet. 3SthmTb. 1: 96 (1592). Ingen vidh thet nampnet är der funnen. VRP 1635, s. 588. Der på suaras att een widh sådant nampn är i förb:mte gårdh och Sochn född. VDAkt. 1671, nr 6. Någon stad .. Memphis, der någon Konung widh det namnet bodde. Rudbeck Atl. 2: 263 (1689). En ung man af detta namn .. tjenstgjorde hos drottning Ulrika Eleonora såsom kanslist. Atterbom Minnest. 1: 192 (1847). Östergren (1933).
β) (†) vid uppräkningar, i uttr. vid namn, för att beteckna att individerna inom en grupp namngivas var o. en för sig. 2SthmTb. 4: 379 (1575). Ware thenne effterskriffnne aff de dannskie och tydzskie widh nampn, som ware emott studdenntherr[e]nne, som ähr: Hanns Orm, Cassper Sillthman (osv.). SkrGbgJub. 6: 307 (1593).
γ) i vissa numera obr. uttr. som beteckna att ngn har l. får l. antar ett visst namn. Pharao Necho giorde Eliakim Iosia son til Konung .. och wende hans nampn Ioiakim. 2Kon. 23: 34 (Bib. 1541; Bib. 1917: förändrade hans namn till Jojakim). Lusta geer hon sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta. Stiernhielm Herc. 290 (1648, 1668). särsk. i uttr. kalla ngns namn det l. det, se KALLA, v. II 2 c.
δ) i uttr. som ange att ngn gör ngt med användande av ett visst namn; särsk. i uttr. under namnet (förr äv. det namnet) det l. det l. under namn av det l. det. Christus will, .. at wij thenne Bönen (dvs. Fader vår) til Gudh styra skolom under thet nampnet, Fader. Emporagrius Cat. M 8 b (1669). Ett .. ypperligt litet stycke är t. ex. det .. (Atterbom) under namn af ”Mina önskningar” skrifvit till sin mor. Sturzen-Becker 1: 16 (1845, 1861). De Trior för tenor, baryton och bas, hvilka .. utgåfvos under namnet ”De Tre”. Wennerberg 2: LXXVIII (1882). En förening af studenter i Upsala (organiserade sig), under namn af Verdandi. De Geer Minn. 2: 282 (1892).
b) (†) i sådana uttr. som (taga o. d.) namn av det l. det, för att beteckna ett namn som innehåller den l. den sammansättningsleden. Försättes någor i Adeligit Stånd, den må ey utan Konungens särskilte tilstånd föra Crona i sitt vapn, eller taga sig namn af Crona. Abrahamsson 37 (1726; efter handl. fr. 1687). Om han i miugg får bilda sig in förnämlige Fäder / Och byta namnet i långt af sköld, hielm, kronor och krantsar. Dalin Arg. 1: 53 (1733, 1754).
c) i uttr. med bet.: (om)nämna l. tilltala l. kalla på ngn gm att nämna l. ropa hans namn; numera särsk. i uttr. nämna ngn vid (förr äv. i) namn, stundom äv. ropa ngn vid (äv., numera bl. bygdemålsfärgat, i) namn. 2Krön. 31: 19 (Bib. 1541: widh nampn nemde). (De ha beklagat sig över befallningsmännen) och benempdt tich (Jören Jönson) synnerligen i nampn. G1R 16: 149 (1544). Lata Domestiqver, som födas af Herrar och Fruar, endast för at hafva folk at ropa i namn. Posten 1769, s. 980. Jag skal .. nämna honom i namn en annan gång. Därs. 1010. Landsm. 1911, s. 603 (: ropa .. i namn). Nordensvan SvTeat. 1: 130 (1917). jfr (†): Hwij hafwer .. (Melanchthon) icke tords vthtryckeligen och widh Namn Calwini Lära fördömma? Schroderus Os. III. 2: 77 (1635). — särsk. i uttr. kalla ngn vid (l. i) namn, se KALLA, v. I 1 a, II 2 d.
d) i sådana uttr. som (göra ngt) i l. under ngns l. ngn annans l. sitt eget o. d. namn, för att beteckna att ett namn begagnas l. utsättes l. uttryckligen angives o. d. ss. upplysning om vem som är ansvarig för l. står bakom o. d. en viss åtgärd l. har författat en skrift o. d. Författa, skriva, sända ngt (t. ex. ett brev) i (i sht förr äv. under, förr äv. på) sitt eget namn. Driva en affär i l. under sitt eget namn. Kungörelsen utfärdas l. utgår i (förr äv. under) konungens namn; jfr 8. Om .. (författaren) hade henne (dvs. boken) vnder sitt egit nampn vtgå låtit. SalWijsh. a 2 b (öv. 1536). All bodh skola j hans (dvs. översteprästen Simons) nampn vthgå. 1Mack. 14: 43 (Bib. 1541). (Jäsper Markusson) dichtade .. öfuer samma Rijm (dvs. visan om stenen i grön dal), een Wijsa på sitt Nampn. Tempeus Messenius 119 (1612). PH 8: 47 (1764: utlyse i sit namn). SFS 1866, nr 45, s. 45. KyrkohÅ 1942, s. 244. — särsk.
α) (†) i uttr. i mitt l. sitt osv. namn, närmande sig bet.: själv, personligen. Som jag intet vet hvilcka af Mina Herrar Landsmän nu kunna vara närvarande så kan jag i mitt namn intet upvagta någon af dem med denna (grav-)skrift. Leopold (SVS) II. 1: 150 (1783).
β) (†) i uttr. under l. för l. på ngns l. sitt eget namn, i fråga om äganderättsförhållanden. På sal. Christer Horns Namn, annoteras köpegods i åtskillige Provincier. HC11H 11: 92 (c. 1700). Regements-Skrifwaren Jesper Lindemark .. possiderar för sitt egit Namn inga köpegods. Därs. 96. Landshöfdingen G. Kurck .. har under sitt egit Namn inga köpegods från Kronan. Därs. 102.
e) (i sht i bibliskt spr.) i uttr. svärja vid (förr äv. igenom) ngns namn, för att beteckna att ngn(s namn) åberopas i en ed. (Du) skalt fruchta Herran tin Gudh, och tiena honom. Och swäria widh hans nampn. 5Mos. 6: 13 (Bib. 1541). Theras sedh .. (var) igenom Gudharnas, sampt hästars nampn at swäria. Tempeus Messenius 61 (1612).
f) (†) i uttr. var vid sitt namn, var o. en (särskilt). G1R 2: 55 (1525). Helsa tu wenerna huar widh sitt nampn. 3Joh. 15 (NT 1526; Bib. 1917: var och en särskilt). I alle, och huar besynnerlige wijd sijtt nampn. G1R 9: 185 (1534). Wardberg Halmstad mz Halland oc Skåne, / .. Med flere landzender hwar wed sitt nampn. Svart Gensw. H 3 b (1558).
g) konkret: (med tanke på de bokstäver l. tecken o. d. som bilda ett) skrivet (textat, målat osv.) namn. Upp. 13: 17 (NT 1526). På hwilkedz (dvs. brevets) uthanskrifft H. K. M:tz nampn är omwändt och titelen förfalskadt. RA II. 2: 3 (1616). 1 Suart kista med nampn. BoupptSthm 1/6 1676. Han ritar mång runa i isens famn, / skön Ingeborg åker öfver sitt namn. Tegnér (WB) 5: 126 (1820). FFS 1924, s. 537. — särsk.
α) om egenhändig namnteckning. KlädkamRSthm 1580 D, s. 23 a. Til yttermera visso hafve Vi detta med Våre Namns och Insegels undersättande stadfästat och bekräftat. RO 1810, s. F 1 b. Jag lofvar med namn och sigill .., att (osv.). Cederschiöld Riehl 1: 82 (1876). särsk. (†) i uttr. egenhändigt namn, egenhändig namnteckning. Mäd wåra egenhendiga namns undersättiande attesterat. HovförtärSthm 1691 A, s. 840.
β) (numera bl. mera tillf., vard.) i utvidgad anv.: namnchiffer, monogram; förr äv. i uttr. inbundet namn, se INBINDA 6 slutet. SthmTb. 3/12 1599. För ferdigat 4 St af Silf- (ver) rikt Broderade Hans Maÿs:ts Höga Namn och kronor till 2:ne Vaktmästars Liverier. KlädkamRSthm 1761, s. 352. Weste (1807).
2) beteckning för varelse l. sak (äv. tanketing) som uppfattas ss. tillhörande l. representerande en art l. grupp l. klass l. kategori l. ett släkte o. d.; ord som betecknar ett icke individuellt begrepp; benämning; vad ngt kallas; särsk. om beteckningar för djur o. växter ss. tillhörande vissa arter (l. släkten l. familjer) o. d. Göra skäl för sitt namn. Rävens namn i folkmålen. Ge ett vackert namn åt en dålig sak. Är någhot spörsmål om oordh, och om nampn, och om idhor lagh, ther må j sielffue see idher om. Apg. 18: 15 (NT 1526). Strax the vtlendske finge .. (rundstyckena) vnder henderne, .. så finge the strax nytt nampn, och kallades dubbell skelingar. Svart G1 65 (1561). Kuk, kuk roopar sitt egit nampn. Törning 98 (1677). När waran har fördts in, så ha namne kommit in mä. Columbus Ordesk. 8 (1678; uppl. 1908). Namnet gör .. ingenting till saken. JournLTh. 1810, s. 522. En konditor måste fastställa .. namn för sina bakelser. Grafström Kond. 255 (1892). — jfr ALLMÄN-, ARIER-, ART-, ASTRAKAN-, BARNA-, BOKSTAVS-, BONDE-, BRODERS-, DAG-, DIALEKT-, DJUR-, FADERS-, MODERS-, ORDNINGS-, RIDDAR-, RUN-, SAKRAMENTS-, SLÄKT-, SORT-, STAM-, VARIETETS-, VECKODAGS-, VÄXT-, ÖK-, ÖRT-NAMN m. fl. — särsk.
a) i uttr. som innehålla resp. hänsyfta på en i sammanhanget förekommande benämning; ofta med benämningen i fråga ss. appositionell bestämning l. föregången av prep. av l. (i vitter stil) anförd i genitivisk form; stundom liktydigt med: ord; ofta i uttr. med bet.: kallas ngt l. hänföras till den l. den kategorin, anses l. bedömas ss. (l. vara) det l. det. Det latinska namnet Salix (på videsläktet). Then som wil en Christen heta, / och rett thz nampnet bära, / han skal (osv.). GudlVis. A 2 b (1530). Hwad vthi Warsow hafwer hafft Nampn aff Befästning eller Fortresse, är raserat och nedrijfwit wordet. NAv. 11/9 1656, nr 1, s. 3. Rikedom ock fåfäng Ära, / Fingo bära / Namn af stoft i tankan vår. Nordenflycht Turt. 12 (1743). Nogot i denna Bok är för vidlöfftigt til at äga namn af Inledning. Berch Hush. Föret. 2 (1747). Må träldomens blotta namn / Edra vreda vålnader väcka. Kellgren (SVS) 3: 155 (1786). Namnet tillfällighetssång är .. icke särdeles aktadt. Fahlcrantz 3: 2 (1864). (Wennerberg) bekämpade .. allt som bar kompromissens namn. 3SAH 17: 60 (1902). — särsk. i numera obr. anv. Huilkin som anammar en prophete j prophetans nampn, han får eens prophetes lön. Mat. 10: 41 (NT 1526; efter motsv. anv. i gr.; Bib. 1917: Den som tager emot en profet, därför att det är en profet). H:r Magister och pastor Magnus Nicander, som haf(ver) namn af förmyndare för sin Sahl(ig) B(ror)s dotter. VDAkt. 1706, nr 230. Den tijd som jag hade nampn för OEconomitiensten wid domkyrkian. Därs. 1708, nr 502. Thet anstår allom menniskiom, ännu mera them som bära namn af lärdom, och andra lära skola, at wara så i skrifft som tal blidlåtiga. Swedberg Schibb. 79 (1716). Mån sådant allt kan komma under namn af ett gagneligt handelssystem? Chydenius 66 (1765).
b) i uttr. nämna, kalla o. d. ngt vid (i sht förr äv. med) dess rätta namn o. d., använda den rätta benämningen på ngt; ofta i utvidgad anv.: omtala l. skildra ngt rättframt utan förskönande omskrivningar, säga sanningen om ngt. Sahlstedt (1773). Denna bok (dvs. Decamerone) .. som i förmågan att säga sakerna vid deras rätta namn icke öfverträffas af någon! Söderhjelm ItRenäss. 79 (1907).
c) (i högre stil, i sht poesi, numera mindre br.) i det bildl. uttr. utan namn, utan motstycke, oerhörd, överväldigande, måttlös o. d.; jfr NAMNLÖS 7 b. Jordens, himlens rund försvinna / i saligheter utan namn. Tegnér (WB) 7: 25 (1833). O smärta utan namn, att ingen kärlek mera hoppas på! Almqvist GMim. 3: 9 (1842). Wikner Pred. 539 (1884).
d) [jfr fsv. hwat namnom the hälzt nämnas kunna] i vissa numera knappast br. uttr. med bet.: vilken benämning ngt än må ha, av vad slag l. sort ngt än må vara, ss. vad namn det (helst) kan l. må hava, av vad namn det må vara, under vad namn som helst o. d., förr äv. vad namn det helst kan nämnas (jfr NÄMNA). Theras tiænere oc gotz rörligt och orörligt hvat namn thet helst kan næmpnas. G1R 1: 34 (1522). (K. XII hade befallt) att intet skulle förskonas, det må hafwa hwad nambn det hafwa må, som kan tiena fienden till någon nytta. KKD 1: 211 (c. 1710). Alt fältbagagie af hvad namn det vara måtte, skulle fortskaffas på hästeryggen. Dahlberg Lefn. 89 (c. 1755; uppl. 1911). Ekelund 1FädH II. 2: 248 (1831).
e) (numera föga br.) i uttr. ge ngn namn, ge ngn en nedsättande l. näsvis o. d. benämning, använda nedsättande l. näsvisa o. d. ord om ngn. Så många namn gaf hon honom at iag blef ret ledse wedh. Horn Lefv. 105 (c. 1657; rättat efter hskr.). Vet du inte skäms, flicka! Ska du ge namn åt din blifvande svärfar? Wahlenberg Valspr. 47 (1892).
f) ss. förled i (numera obr.) ssgr vilka beteckna ngt ss. fixerat l. bestämt o. d. (resp. icke fixerat osv.) till antal, storlek l. mängd o. d.; jfr NAMNGIVA 6, NAMN-HAFTIG, -KUNNIG 4, NAMNLÖS 8.
3) [specialanv. av 2] beteckning (som kan användas i tilltal) för ställning l. rang l. värdighet o. d., titel; numera särsk. dels ss. senare led i ssgr, dels i sådana uttr. som (ha l. få resp. ge l. tilldela o. d. ngn) professors, utrikesråds, generaldirektörs osv. namn, äv. (med avs. på brukligheten se HEDER, sbst.2 2 c med anm.) professors osv. namn, heder och värdighet, förr äv. professors osv. namn och värdighet. Her Götstaff sade .. att han icke hade tagit thetta krig före vti then mening eller orsaak att han någentijd tenckte stå effter Konungawälle eller nampn. Svart G1 46 (1561). Så skoni (dvs. skolen I) all i hopa få Förstlige Namn, / Där effter iag weet hwar en trängtar! Dahlstierna (SVS) 153 (c. 1700). Mag. Gabriel Näsman .. feck .. Professors namn och värdighet. Wallquist EcclSaml. 1—4: 394 (1790). Han (hade) varit .. föreslagen .. till erhållande af Teologie Doktors namn. Alopæus BorgåGymn. 349 (1807). Legationsrådet F. Henriksson har av regeringen tillagts utrikesråds namn. DN(B) 1933, nr 355, s. 8. (K. Höjer) fick .. (1945) generaldir(ektör)s namn. SvMänKv. 3: 614 (1946). — jfr BISKOPS-, DOKTORS-, DROTTNING-, FRIHERRE-, FRÖKEN-, GREVE-, GUDA-, HEDERS-, KLERKE-, K(O-N)UNGA-, RIDDAR-, RIKSFÖRESTÅNDAR-NAMN m. fl.
4) om ngns (l. ngts) namn (i bet. 1 l. 2) med särskild tanke på de möjligheter det erbjuder att tänka på l. minnas l. tala om bäraren l. på de känslor o. föreställningar o. d. som äro förknippade med l. kunna uppstå vid tanken på l. vid omnämnandet av denne l. detta; ngns namn ss. nämnt av andra med känslor av uppskattning l. dess motsats o. d. Till detta värk är hans namn knutet. Han har för evigt inskrivit sitt namn i våra hävder. Ett namn med dålig klang i svenska öron. Förvärva sig ett aktat namn. Ett odödligt namn. En vetenskapsman med (i sht förr äv. av) betydande namn. Sprida glans över, hedra sitt namn, äv. med bibetydelse av att skänka glans åt sin släkt o. d. Låna sitt namn åt ngt, se LÅNA, v. 4 e. Salughe wardhen j thå menniskionar .. bortkasta idhart nampn såsom thet oondt wore. Luk. 6: 22 (NT 1526). Flera utländska lärda sällskap hade .. gjort sig en heder af att tillegna sig hans (dvs. greve Claes Flemings) namn. Geijer I. 2: 149 (1832). Stora namn, hvilkas innehafvare betydt mycket. Almqvist Monogr. 370 (1839, 1845). Du thronar på minnen från fornstora dar, / då äradt ditt namn flög öfver jorden. VSvFolksång. 2 (1845). Åtskilliga vettenskapsmän af betydande namn. Atterbom Minnest. 1: 185 (1847). Den unge hjelten! Hans namn gick opp / Med tidig glans. Runeberg 5: 89 (1860). Hahr ArkitH 274 (1902). — jfr HEDERS-NAMN. — särsk.
a) (ålderdomligt) i pregnant anv.: namn med klang, fint namn; äv.: hög börd; jfr 6 a. Fruntimmer af namn och ton (ha) dragit sig undan från hofvet. Crusenstolpe Mor. 4: 139 (1841). Huru kan en .. menniska utan namn .. tränga sig in i en familj. Wetterbergh Selln. 101 (1853).
b) med tanke på föreställningar om bärarens ekonomiska soliditet l. på de förpliktelser som ngn ikläder sig gm att underteckna en ansvars- l. skuldförbindelse o. d. Hans namn går inte i bankerna. Såled's torde snarlig hända, / .. At ens Namn går öfver ända, / Och man räknas för Fallit. Frese VerldslD 150 (1726). (Banken skulle) samma penningar utlåna .. till belopp af högst 40,000 rd. på hvarje namn. Ekelund 1FädH II. 2: 251 (1831). Den fattige ynglingen .. hade efter några decennier förvärfvat ett af de solidaste namnen på Göteborgs börs. SvBL 8: 406 (1881). På sitt namn får han inte fyra styfver. Cavallin Kipling Gadsby 32 (1897). — särsk. närmande sig bet.: borgensman l. borgen. Har du fått några namn till lånet? Han måste skaffa ett namn till, innan lånet beviljades. Låna på namn. Lånerörelsen på namn. (Agardh o.) Ljungberg 4: 354 (1863). Namnsäkerheten utgöres af ett eller flera ”namn”, d. v. s. en eller flera personer, som svara för betalningens riktiga fullgörande. 2NF 19: 412 (1913).
c) i sådana uttr. som det svenska, romerska namnet o. d., namnet svensk l. Sverige resp. romersk l. Rom osv.; särsk. i sammanhang där det är fråga om heder l. aktning (o. därvid förr stundom övergående i bet. e; förr äv. i andra sammanhang övergående i denna bet.). Svenska namnets ära. 1SAH 1: 79 (1786, 1801). HSH 7: 298 (c. 1800). Svionernas namn är mäktigt redan hos Tacitus. Geijer SvFolkH 1: 7 (1832). Svenska handeln .. börjar utbreda sig öfver alla haf och göra Svenska namnet aktadt och äradt på alla kuster. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: Dedik. 3 (1852). Det vidsträckta rykte, som det danska namnet .. erhöll. Claëson SprLitH 2 (1870). Minnesteckningar af märkvärdiga män, som gjort svenska namnet ära. De Geer Minn. 2: 284 1892). (De båda skådespelerskorna) hedra på filmens fält det svenska namnet. SvD(A) 1945, nr 335, s. 3. — jfr (†): Så at wårt Folck blifwer på Jorden til intet, och Swenska Manna Nampn ey mehra funnit. Girs G1 14 (c. 1630).
d) i vissa i bibeln l. därav påvärkat spr. förekommande anv. där ordet åsyftar Guds l. Jesus' namn l., övergående i bet. e, står som beteckning för Gud l. Jesus. Bekänna, predika om, prisa, lovsjunga, uppenbara, tro l. hoppas på (förr äv. i) Guds namn. Till Guds heliga namns ära. Helghat wardhe titt nampn. Mat. 6: 9 (NT 1526). J hans nampn skola hedningana hoppas. Därs. 12: 21 (Därs.; Bib. 1917: till hans namn skola folken sätta sitt hopp). Iagh .. wil förbijdha titt nampn, ty tine helighe haffua ther frögd vthinnan. Psalt. 52: 11 (Bib. 1541). Iagh wil .. tacka tino nampne. Därs. 138: 2 (Därs.; Bib. 1917: prisa ditt namn). Christus är thet nampn som lycke är til godhe hampn. SvOrds. A 4 a (1604). Swebilius Cat. 2: 8 (1689). I blommans skrud, i stjernans prakt, / För mig ditt namn du skrifvit. Ps. 1819, 41: 2. Billing Betr. 141 (1906). — särsk.
α) (i Gamla testamentet) i sg. best. använt ss. noaord för Jahve. Eens Egyptisk manz son war ibland Jsraels barn, och trette medh en Jsraelitisk man j läghret, och nemde nampnet, och bannadhes. 3Mos. 24: 11 (Bib. 1541).
β) (vard., numera knappast br.) med den ursprungliga bet. (helt) förbleknad, i sådana förstärkande uttr. som för Guds namns skull, för Herrans namns skull o. d.; jfr 8 c. G1R 28: 242 (1558: för Gudz nampnn skuldh). Skjut för Jesu namn skull ej upp en enda minut. Kellgren (SVS) 6: 143 (1785).
e) övergående i bet.: bärare av ett visst namn; person o. d.; numera bl. med tanke på den större l. mindre aktning namnets bärare åtnjuter l. på den högre l. lägre ställning han intager o. d.; jfr c, d. Tu haffuer få nampn j Sardis, the som theras clädher icke besmittat haffua. Upp. 3: 4 (NT 1526; Bib. 1917: några få). De oss nu för tiden öfversvämmande Franska småpjeser, hvilka räkna endast obetydliga namn såsom sitt upphof. 2SAH 12: 351 (1827). (Vid kongressen) voro samlade de berömdaste namn. SKN 1842, s. 264. Bland vårt lands rättslärde är Schlyter utan jämförelse det främsta namnet på laghistoriens område. 3SAH 4: 115 (1889). I samma kvarter .. bodde bl. a. följande fina titlar och namn: excellensen greve Claes Wachtmeister, excellensen af Ugglas (m. fl.). Nerman FersMord. 222 (1933). — jfr STOR-NAMN. — särsk.
α) (knappast br.) i uttr. öppet namn, person som icke är anonym. (Författaren) anser, att öppet namn bör anfallas af öppet namn. Wieselgren SvSkL 1: XXII (1833).
β) (†) om släkt l. familj. Denne (Germund) Cederhjelm .. var, som hela det namnet, icke lätt att narra. HSH 7: 233 (c. 1800).
5) [utvecklat ur 4] närmande sig bet.: vad som säges l. anses om ngn l. ngt, (den) åsikt l. uppfattning som allmänt hyses om ngn (l. ngt) i fråga om vad han (l. det osv.) är l. gör o. d.; särsk. om den värdesättning i fråga om moralisk l. intellektuell o. d. standard som kommer ngn till del: rykte, (gott l. dåligt) anseende; stundom liktydigt med: eftermäle; stundom svårt att skilja från 4 o. 6. Ha l. få ett gott l. dåligt o. d. (förr äv. berömligt, prisligt, ärligt, elakt) namn om (förr äv. på) sig. Försvara l. förklena ngns goda namn och rykte. Han har fått en fläck på sitt namn. Lämna ett gott namn efter sig. Itt gott nampn bliffuer ewinneliga. Syr. 41: 13 (”42”) (öv. 1536). (Morfar o. mormor) hadhe ett godt namn bådha. Bureus Suml. 64 (c. 1600). (Undervisa ungdomen) til at skatta et ärligit namn högre än alt nöije. Ehrenadler Tel. 508 (1723). En annan skulle ha fått dåligt namn om sig i hela skogen genom att vika utan motstånd. Lagerlöf Holg. 2: 16 (1907). — särsk.
a) i vissa numera obr. uttr. med bet.: utsprida ett dåligt rykte om ngn l. åsamka ngn ett dåligt anseende o. d.; äv. med bestämning angivande vad ett visst rykte går ut på (jfr b). Hwilken som warder uti någre wärf eller ährender utsändt, och ställer sig uti resan otillbörligen, så att han lägger Konungen eller sin Husbonde ett ondt ryckte och nampn in, .. miste lifwet. Schmedeman Just. 102 (1590). (Hon) schulle haff(v)a vtkommit på honom it slempt nampn, at han schulle haff(v)a belägrat Lasse Månsons hustru. VRP 1606, s. 131. (Om ngn gm sin synd) förargar och belastar (församlingen) medh itt skamligit nampn, (måste han) för henne bekenna och afbidia sin skull. KOF II. 2: 96 (c. 1655). (Han utsätter sig för) beskyldningar och misstankar (för svartkonst), och förer alt så Academien wthi ondt namn. BraheBrevväxl. II. 1: 121 (1658).
b) med bestämning angivande vad som säges l. anses om ngn l. ngt l. vad ett visst rykte går ut på (jfr a); numera bl. i sg. obest.; vanl. (se dock α) bestämt av en inf. (äv. av en bisats, numera bl., mera tillf., en att-sats), ofta (dock vanl. icke vid uttr. ha namn om sig) föregången av prep. för. Han har namn om sig att vara snål. Han har (ett) stadgat o. d. namn (i sht förr äv. enbart namn) för att vara synnerligen yrkesskicklig. Hvar icke någon tijt (dvs. till Torstuna) förordnes, som .. hafver thett nampnet, att han någodt lärdare skall vara än gemene prästmän, vill thett gifva mykit förtaal. OxBr. 12: 14 (1614). Gärna will man hielpa änckan, men hon har elakt nampn på sig, at hon kan trolla. ConsAcAboP 3: 382 (1670). Woro det mögeligit Eders faderliga Ehrewördigheet kunne hanss pœnitentz så skicka, att icke iag fingo nampn såsom skulle iag hafwa bracht honom till werldzlig dom, beder iag som ödmiukeligast. VDAkt. 1670, nr 208. En medelålderss hustro, som haffver och thet nampn om sigh, att hon skall vara styffsint. Därs. 1686, nr 89. Än skiönt en öfwader Skolman .., så törs han äntå intet säya något (vid inspektion i skolan), han torde eljest hafwa thet Namnet, som wille han sådant stort och lärt Folck tadla. Weise 150 (1697). (C. G. Löwenhjelm) hade namn för att vara egennyttig. Malmström Hist. 4: 20 (1874). TurÅ 1931, s. 27. — särsk.
α) (ngt ålderdomligt) bestämt av ett av prep. för (förr äv. av l. om) föregånget substantiv angivande ngt som ngn l. ngt är känd (känt) för att ha l. visa l. att ha utfört o. d., förr äv. ngt som han osv. anses vara; numera bl. med sådant adjektivattribut som stadgat, grundmurat o. d. En part Qwinfolk som giärna wele hafwa nampn för goda Hwszhållerskor. Grubb 756 (1665). Dän tijd Stiärnhielm war Landt-Råd i Lijffland hade han så stoort namn om sin lärdom att han i gemeen höls för ha en Spiritum Familiarem. Columbus MålRoo 13 (c. 1678). Eder Nåde som altijd hafwer dragit namn af mildhet. VDAkt. 1712, nr 88. Han i Sevilla dagen såg: en ort, / Som namn för qvinnor och oranger eger. CVAStrandberg 4: 9 (1857). Vingåkers-gubbens stadgade namn för läkedomsbragder. Högberg Boltz. 140 (1920).
β) (†) bestämt av ett adj. i sådana uttr. som ett tappert namn, rykte för tapperhet. (Han aktar) meer Gudz ähra .. och itt tappert nampn, än Modren och sitt egit lijff. Rudbeckius Starcke A 1 a 1624).
γ) (†) i uttr. ha l. få namn för ngt o. d., uppgivas l. betraktas ss. upphov(sman) l. orsak o. d. till ngt. Lyckan kallas både ondh och godh .. (dvs.) Ehwadh enom wederfahrs, måste altijdh Lyckan haa nampn dherföre. Grubb 474 (1665). Jag vil ei ha namn för Herrans folks fördärf. Kolmodin QvSp. 1: 205 (1732). Han har orætt fått namn för hela anlæggningen. Murberg FörslSAOB (1793). Han bær namn för den saken, gerningen. Därs.
c) (numera knappast br.) i uttr. av så l. så beskaffat namn o. d., med så l. så beskaffat rykte l. anseende o. d.; jfr 6 a. Inga Officerare (böra) .. wägra sine underhafwande at fulborda Ächtenskap med de Qwins-Personer, som af ährligit Namn och godt Ryckte äre. ResolPrestBesvär 1719, § 44. (Sv.) Af godt namn, (eng.) Reputable. Serenius (1741). (Drottning Lovisa Ulrikas) conversation var lärd, och en man af något namn i den vägen saknade aldrig hännes attentioner. Wallquist Själfbiogr. 15 (1789).
d) (†) närmande sig bet.: vitsord (som ngn får l. ger). Petreius Beskr. 5: 26 (1615). Dhetta nampnet (att vara en dygdig jungfru) hafwer hon af migh, och hwar man som henne kenner. VDAkt. 1675, nr 61. Hon är en Gudfruchtig, dygdesam och huusachtig h(ust)ro som haffver godt och berömeliget nampn aff alla dem som hänne känna. Därs. 1692, nr 222. Han måste .. lämna dem det namnet, at de voro fromme, gjorde väl, och ärade Gud. Borg Luther 2: 468 (1753).
e) (†) i uttr. vid gott namn, vid gott anseende, väl anskriven (hos ngn). Såsom jagh Herttigh Gustaf Adolff .. der om vidlifftigen i underdånigheet tilschrifvitt haffver, såssom och att vij för vår trogne tiänst måge vidh gott nampn bliffve. OxBr. 5: 2 (1611).
6) [pregnant anv. av 4 o. 5] namn (i bet. 1) som nämnes med beundran o. d. till följd av bärarens framstående prestation(er) av t. ex. intellektuell l. konstnärlig l. militär art, närmande sig o. helt l. delvis övergående i bet.: (den) värdesättning som kommer ngn till del på grund av dylika prestationer, ära, berömmelse, ryktbarhet; stundom svårt att skilja från 4 o. 5. Göra (få, förvärva, skapa osv.) sig (ett) namn, vinna berömmelse, göra sig ryktbar, bli berömd, bli omtalad ss. framstående o. d. (David) giorde .. sigh itt nampn tå han igen kom och slogh the Syrer j Saltdalenom. 2Sam. 8: 13 (Bib. 1541). Om namn och bragder jemnt den falska talar, / men fjerran för hon dig från hemmets dalar. Tegnér (WB) 5: 145 (1821). Det var oändligt svårt att få ett namn (inom målarkonsten) utan att ha fått kungliga medaljen. Strindberg RödaR 41 (1879). Då jag återkom hade jag med mig manuskriptet till den symfoni som med ens gjorde mitt namn. Mörner NärFjärr. 23 (1901). jfr (†): Herranom skal wara itt nampn. Jes. 55: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: detta skall bliva Herren till ära). jfr äv. (†): Jagh hade .. några fleere små tractater, .. som iagh .. denne Academien till större nampn, gärna lätt vthi liuset komma. BraheBrevväxl. II. 1: 40 (1647). — jfr KRIGAR-NAMN. — särsk.
a) (föga br.) i uttr. av namn, med ryktbarhet; jfr 4 a, 5 c. Personer af namn och stort anseende. Ödman UngdM 1: 174 (1877, 1881).
b) (†) i uttr. ha namn för ngt l. bära namn av ngt, få äran för ngt. (Det är) en ganska stor glädie för en afvundsiuk, at draga en lyckelig förrättning, som har en obekant Auctor, långt ifrån den, som bordt bära namn der af. Kling Spect. M 3 b (1735). Konungens lön är, at hafva namn för detta, så väl som alt annat godt, som under Dess regering verkas. Tessin Bref 2: 311 (1755).
c) (†) i uttr. komma l. sätta i stort o. d. namn, vinna resp. förläna ryktbarhet. Effter som ock Gref Moritz .. the Holländske Wapnen vthi ett dråpeligit Nampn satte. Brask Pufendorf Hist. 268 (1680). Det Smirna som vid Christi tid kom i stort namn. Eneman Resa 1: 20 (1711).
7) [specialanv. av 2 o. 3] om beteckning för ngt l. benämning på ngt l. rubricering av ngt osv. (ss. ngt yttre l. tomt l. falskt o. d.) i (mer l. mindre starkt framhävd) motsats till vad som betecknas därmed l. vad som döljer sig därunder; sken; äv.: tomt ord. Vara l. hava l. göra o. d. ngt (blott) till (förr äv. med l. av) namnet. Somlige äre wener allenast med nampnet. Syr. 37: 1 (öv. 1536). Ähra så wäl som Skam äre wind, och Namn utan ingiäld. Stiernhielm Herc. 251 (1648, 1668). Hwad hielper at iagh haer, / En slät ofgammal Skiöld, .. / .. om migh fehl's Adels Dygden / Ok barast Junker är aff Nampne. Lucidor (SVS) 192 (1672). Uti Böhmen, Thuringen och Bäyern antogs äfven den Christna Religionen, åtminstone til namnet. Möller Kyrkoh. 154 (1774). Likväl uppoffrade Frankrike .. en religion, som af religion egde föga mer än namnet qvar. Wieselgren SvSkL 1: XXVI (1833). Min sällhet var en skuggbild blott, ett namn. Runeberg 6: 50 (1862). Grimberg VärldH 10: 553 (1941). — (†) Att .. (Sigismund) må .. gönom stilleståndetz nampn giöre oss säkre. RA II. 2: 115 (1617). — särsk.
a) i uttr. där ordet ställes i motsats till GAGN (jfr d. o. 3); numera nästan bl. i sådana uttr. som mera till namnet än till gagnet, till namnet, men inte till gagnet, både till namnet och (till) gagnet. Saa att the Fatige haffwe nampnett, och andre tiiläwentyrs gaa vtaff mett gangnett. G1R 12: 172 (1539). At hans Christendom mera stodh i nampnet, än i gagnet. LPetri Kr. 55 (1559). Dhen ena haar nampnet, dhen andra får gagnet. Grubb 127 (1665). Högwördige Fadren äger tillika med namnet sielfwa gagnet, utwisandes en mild Faders egenskaper. VDAkt. 1716, nr 41. (Konungen måste) vara högste befälhafvare icke blott till namnet, utan äfven till gagnet. Hjärne K12 20 (1902). Nilsson HistFärs 191 (1940).
b) (i bibliskt o. därav påvärkat spr., numera knappast br.) i uttr. ha namnet att man lever, leva (blott) skenbart. Tu haffuer nampnet ath tu leffuer, och äst dödh. Upp. 3: 1 (NT 1526; Bib. 1917: du har det namnet om dig). Flensburg KyrklT 103 (c. 1875).
c) (numera bl. tillf. i skriftspr.) styrt av prep. under o. med bestämning angivande viss beteckning l. rubricering som med avsikt gjorts falsk l. missvisande, vanl. närmande sig l. övergående i bet.: förevändning, föregivet skäl, låtsad avsikt, förebärande, sken o. d.; numera bl. i sg. obest.; vanl. bestämt av en inf. (numera i allm. föregången av prep. av) l. en att-sats (numera bl. föregången av prep. av). Bilresan fick gå under namn av att han företog en inspektionstur. (Han) reser härifrån under namn att skiöta sina enskilte angelägenheter. HSH 1: 305 (1743). Det aristokratiska väldet .. som, under namn att styrka Regeringssättet, genom uttydningar vill det undergräfva. Gustaf III 1: 135 (1789). (Jag skall) komma till Vermland att möta Er, under namn att se de rekryter som man der upptager. Gustaf III 6: 151 (1812). Sundén (1887). jfr (om värklig, icke låtsad avsikt, †): Församlade sig .. en stor hoop Bönder, under thet nampnet, at the ville göra Erchiebiskopen löös. LPetri Kr. 128 (1559). — särsk. (†) med genitivisk bestämning, i sådana uttr. som göra ngt under lagens o. d. namn, göra ngt under sken av att det är lagligt o. dyl. l. att det överensstämmer med lagen o. d., under laglighetens o. d. mask l. täckmantel. (Jerusalems) Prester drijffua orett vnder Lagsens nampn. Hes. 22: 26 (Bib. 1541). När Lyckan slår til, så achtar man intet så noga, om man vndertijden gör något lijtet orätt, vnder heeders Nampn. Grubb 523 (1665).
d) i fråga om mynts o. d. nominella värde; ss. förled i ssgr: nominell.
8) i uttr. angivande att ngn gör ngt l. att ngt sker på ngns vägnar l. på uppdrag l. med bemyndigande av ngn l. under åkallande av ngn l. ngt l. i ngns l. ngts intresse l. för ngns l. ngts skull o. dyl. o. i därmed sammanhängande formel- l. kraftuttrycksartade anv.; särsk. i uttr. i (i b stundom genom, förr äv. under l. vid) ngns l. ngts namn; jfr 1 d. (Sedan jag talade) med Pharao j titt (dvs. Guds) nampn, haffuer han än nu hardare plåghat folket. 2Mos. 5: 23 (Bib. 1541). H. K. M:t sielff .., udhi hvilkens nampnn jagh och commenderer. OxBr. 5: 50 (1613). I tretti år du (Leopold!) stridt med blanka vapen / för smak och språk och sång och vett i Norden. / I deras namn jag kallar dig i dag. Tegnér (WB) 2: 190 (c. 1816). Flertalet af de inbjudna (vid en teaterföreställning) .. ansågo lämpligast att i anständighetens namn draga sig tillbaka. VL 1893, nr 60, s. 3. KyrkohÅ 1936, s. 309. — särsk.
a) (i högre stil) i uttr. i namn av ngt, på grund av l. i följd av l. med stöd av ngt; äv.: i ngts intresse. I namn af den fria mythologiska forskningen .. tillbakavisar jag de löjliga försöken att efter siffror uppskatta mythernas .. inre konstitution. Rydberg Myt. 2: 459 (1889). Endast i namn av ett trångt erfarenhetsbegrepp kan man .. förneka den grund, på vilken all verklig religion vilar. SvTeolKv. 1928, s. 197.
b) (utom i β i sht i religiöst spr.) i fråga om ngt som sker l. som ngn gör på Guds l. Jesus' l. den helige Andes vägnar l. under åberopande l. åkallan(de) av l. i förtröstan på Gud osv. l. efter Guds osv. vilja o. d.; jfr HERRE 6 b. Hwar twå eller tree äro försambladhe j mitt nampn, ther är iach mitt jbland them. Mat. 18: 20 (NT 1526). Hosanna dauidz sone, Benedijet ware then som kommer j herrans nampn. Därs. 21: 9. Och förmanar iach widh Iesu Christi nampn, hwar och een Christen menniskio. OPetri Clost. A 1 b (1528). Vthi Herrans Jesu Nampn (skall man bedja), thet är, på hans Förtienst och Förskyllan. Rudbeckius FråghSpörszm. A 7 a (1643). Att bedja i Jesu namn är att bedja i Jesu gemenskap, efter hans vilja och i förlitande på honom. Kat. 1878, nr 169. — särsk.
α) i uttr. döpa (ngn) i Faderns, Sonens och den helige Andes l. i Guds l. i Herrens namn o. d., äv. närmande sig bet.: döpa ngn för Faderns osv. räkning, så att den som döpes blir Faderns osv. egendom. Gåår .. vth, och lärer alt folk, och döper them J nampn fadhers och sons och then helghe andes. Mat. 28: 19 (NT 1526). Swebilius Cat. 2: 78 (1689). jfr Bib. 1917, Ordförkl. s. 430.
β) med mera bleknad bet. o. med karaktär av stående formel, dels för att allmänt uttrycka fromhet l. (religiös) optimism, dels med förstärkande innebörd o. givande eftertryck l. i satser som innehålla ett resignerat medgivande l. en motvilligt given tillåtelse o. d.; jfr c; jfr GUD II 3 g, JESUS a, a α. Hwad j Gudz nampn menar tu tigh skola finna för hielp hoos them, som sigh sielffua icke hielpa kunna. LPetri 2Post. 50 a (1555). Efter Gud af nåde hafver välsignat mig med barn, then jag nu achtar i Jesu nampn senda til skolan (osv.). OxBr. 12: 172 (1615). Resolverades att om Danmark .. (icke vill gå in på de uppställda villkoren), då må man i Jesu nampn blifva i kriget beståendes. RP 10: 682 (1644). Ner .. Bussarne begynte att .. upwerma husen och tenkte j Jesu nampn till att legga sigh neder och sofwa. KKD 3: 138 (1708). Om morgonen wid sohlenes uppgong gick wij i Jesu nampn till segels. Därs. 1: 3 (c. 1710). Fröding Eftersk. 1: 34 (1887, 1910). särsk. (†) i uttr. giva, få, tigga i Guds namn, giva osv. allmosor; jfr GUDS-NAMNS-GIFT, GUDS-NAMNS-HJON. (Munken) skulle gå i Städher och Byar, och tiggia i Gudz nampn, och säya: Gifwer Brödherne itt Brödh i Gudz nampn. Forsius Fosz 359 (1621). Allmogen sæger: gifva, få i Guds namn d. ä. gifva, få allmosa. Murberg FörslSAOB (1793). Anm. Möjl. med bortfall av i l. elliptiskt för GUDS-NAMNS-GIFT l. dyl. förekommer Guds namn i följande språkprov (jfr GUD II 3 g Guds namn β): Ähr giffuidt till almosso ell(e)r Gudz Nampn. ått Någre fattighe som ginge för dören wijnn — 2 1/2 kanna. VinkällRSthm 1594.
c) [delvis specialanv. av b] i lindriga kraftuttryck, i sht förr äv. besvärjelser o. svordomar; numera särsk. i uttr. för förvåning, harm l. förtrytelse o. d.; ofta i (formella) frågesatser; jfr b β; jfr FRED 6 b η α', GUD II 3 g Guds namn α β', HERRE 6 b Herrens namn β, HIMMEL 5, JESUS a β, γ o. Anm.; jfr äv. GUDS-NAMN 1 slutet. I herrans, all världens, himmelens, fridens, Jesu o. d. namn, förr äv. vid gudars namn. Hur i all rimlighets namn kan han säga så? Landsm. B 41: 269 (c. 1617; i fråga om besvärjelse). Hvad i Herrans namn tänker du på, som intet skrifver mig till? Kellgren (SVS) 6: 79 (1778). Om jagad upp ur grafvens sköt du (dvs. den siste skalden) tågar, / Vik hän i korsets namn till skuggors land! Geijer Skald. 29 (1811, 1835). Huru i alla verldars namn har denna plånbok kommit hit på mitt bord? Almqvist TreFr. 1: 133 (1842). I herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli? Runeberg 2: 49 (1846). Hvad i himlens namn, Eva? Wägner Norrt. 8 (1908). Nej, vad i fridens namn ser jag nu? Högberg Frib. 191 (1910). I alla änglars namn, var inte så helsikes slö, att du inte ids gapa! Hedberg Rymm. 256 (1930). — särsk. i numera obr. anv. (Du) hade .. scholeth giffvith them korth svar och vijst them aff i the nampnn, som föge duge etc. G1R 28: 436 (1558). (Han) badh them alle wändhe vm igen .. i tusendhe dieffle nampn. HH XIII. 1: 104 (1563). J alle de 100 nampn, ähre wy wigde, så will iagh och hålla migh emot henne, att iagh skall böya henne mz en yxe ham[m]er. ÄARäfst 192 (1596). Han haffuer wist hene vth och bedit henne dragha aff i alle nampn som till wore. UppsDP 26/11 1601.
9) [efter motsv. anv. av lat. nomen; jfr 2] (†) språkv. sammanfattande term för substantiv o. adjektiv: nomen; äv. enbart om substantiv; jfr ALLMÄN II e, EGEN 4 a α. Kullin EngGr. 21 (1744; om sbst.). Molander Förespel 16 (1753). Et Namn (nomen) är antingen ständigt (substantivum) eller tilfälligt (adjectivum). .. Et ständigt namn .. är antingen äget (proprium) eller almänt (appellativum). Ljungberg SvSpr. 34 (1756). Namn .. benämner personer, ting, eller deras egenskaper. Enberg SvSpr. 76 (1836). Lyth SvSpr. 4 (1848; om sbst.).
10) [specialanv. av 2] (†) mat.
a) nämnare. Aurelius Räkn. E 4 a (1633). särsk. i uttr. reducera till en nämnare och ett namn, göra liknämnig(a). AJGothus ThesArithm. 57 (1621). Hortulanus Rekn. E 6 b (1638).
b) om tal: storlek; talvärde.
α) hos nämnare. 3/5 4/5 Effter Nämpnara haffua ett Nampn, så bortkasta them, och behålt Tälliara 3 och 4. AJGothus ThesArithm. 60 (1621). Celsius Arithm. 78 (1727). särsk. i uttr. reducera till ett namn, bringa (en nämnare) till samma talvärde (som en l. flera andra). AJGothus ThesArithm. 63 (1621). Hortulanus Rekn. F 4 b (1638).
γ) hos siffra i flersiffrigt tal: innebörd, betydelse, talvärde. Sätt hvar och en zifra uti det rummet, hvarigenom hon får et sådant namn, som åstundadt är. Palmquist Räkn. 6 (1750).
c) (ss. beteckning för) sort. HRizanesander (1601) hos Dahlin MatVetH 66. Reducera här thet större Taalet, (tre) Wekor, til ett mindre Nampn, genom 7, hwilket gör 21 Daghar. AJGothus ThesArithm. 85 (1621). 1. aln Kläde kostar 4. Daler, 7. öre. Huru mycket gälla 28. alnar ... Althenstund vthi thetta Exempel, mitt vthi, finnes åtskillighe Nampn, therföre gör them alle til itt Nampn, som är: Daler til Öre. Hortulanus Rekn. G 3 b (1638).
-ANROP~02. telef. vid telefonering: anrop gm nämnande av namnet (l. det l. de ord som ss. signatur ersätta namnet) på innehavare av telefonapparat (i stället för apparatens nummer); motsatt: nummeranrop; äv. konkretare, om det namn (osv.) som användes vid dylikt anrop; äv. (vard.): avdelning på telefonstation som ombesörjer expediering av med namnanrop begärda samtal. RtKatal. 1911, 4: 343. Berlingska Boktryckeri- & Stilgjuteri AB .. Namnanrop Berlings. Därs. 1946, 1: 510. Kostnaden för damerna på namnanropet. DN(B) 1946, nr 61, s. 2. —
-BAND. [möjl. till namna, v. 1] för märkning av kläder; jfr märk-band, sbst.1 Väfda namnband. KatalCronquist 1906—07, s. 12. —
-BEREDNING. adm. kommunalt organ med uppgift att handlägga ärenden rörande namngivning av gator, kvarter o. d. SthmStadsfullmMot. 1922, s. 47. —
(2) -BESTÄMMA, v. (i fackspr.) bestämma (växt l. djur o. d.) till namnet, konstatera o. ange namnet på (en växt osv.). PT 1909, nr 210 A, s. 3. —
(2) -BESTÄMNING. jfr -bestämma. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 175. Fruktförsäljarna skötte själfva om namnbestämningarna (på fruktsorterna). LAHT 1912, s. 81. —
(1, 2) -BILDNING. bildande av namn; (sammanfattningen av olika) sätt att bilda namn; jfr bildning 3 d. Linnés vetenskapliga namnbildning. Tegnér ElliptOrd 30 (1882). (Tveit) synes .. ej vara ett i norsk namnbildning från gammalt brukligt uttryck. NordT 1884, s. 194. särsk. konkretare.
a) namn (ss. bildat efter en viss princip). (Vissa namn ha) lagts till grund för andra namnbildningar. EkonS 1: 243 (1893).
b) om typ av namn. Såsom en för etruskerna särskildt karakteristisk namnbildning kan nämnas den på -na. 2NF 12: 1078 (1910).
(1, 2) -BOK; pl. -böcker.
1) (numera mindre br.) förteckning över i ett kollektiv ingående personers namn; matrikel; förr äv.: glosbok. Runisk Glosebok. Hwilket efter sin märkelse kan tydas, een Runebokstäwers namnbok. Verelius Run. 4 (1675). Lind (1749; under matrickel). Hvarje medlem i Pensionskassan .. (skall) uppropas i ordning efter inskrifningen i Pensionskassans namnbok. Skogvakt. 1894, s. 17.
2) bok avsedd för namnteckningar, gästbok, besöksbok; förr äv. om autografalbum. Resa till en ort, att få stora mäns namn i sin namnbok. Murberg FörslSAOB (1793). De med namnbok utrustade (turist-)kåtorna. TurÅ 1942, s. 388.
3) om tryckt förteckning.
a) förteckning över (använda) dopnamn. Den svenska namnboken. Eichhorn (1871; boktitel).
b) förteckning över släktnamn som föreslås till antagning. Svensk namnbok. (1921; boktitel). —
-BOKSTAV~02 l. ~20. (namn- 1793 osv. namns- 1852) (numera företrädesvis i högre stil) namninitial; äv.: bokstav som ingår i namnchiffer. NorrlS 1—6: 91 (1793). Mångfärgade vimplar uti hvilka (konung) Gustafs namnbokstäfver synas. Ling Riksd. 25 (1817). Jag skar ett kors i barken / och en namnbokstaf. Fröding Stänk 85 (1896). Heidenstam NDikt. 27 (1915). —
-BOT. (namn- 1853—1885. namns- 1737) [av isl. nafnbót, vad som skänker ökat anseende, titel] (†)
1) till 6, i uttr. göra ngt i namnbot, för att sprida glans över sitt namn. Fahlcrantz 4: 35 (1865).
(1, 2) -BRICKA. bricka (se bricka, sbst.3 1 b) med (l. för) namn; särsk. (förr) mil. om identitetsbricka med namn. Hvarje man får (vid mobilisering) sin namnbricka. Holmberg Artill. 4: 139 (1886). —
-BRÄDE l. -BRÄDA.
1) sjöt. på träfartygs skrov (vanl. på akterspegel l. låring) anbringat (tunt) bräde varpå fartygets namn är målat l. inskuret. Wikforss 2: 207 (1804). Högberg Baggböl. 1: 157 (1911).
2) bräde försett med person(er)s namn. (Lundin o.) Strindberg GSthm 350 (1881; om hantvärkares namnskylt). 1MinnNordM VI. 3: 3 (1884; om mästartavla). —
(1, 2) -BYTE. ombyte av namn; särsk. (i icke officiellt spr.) om det i lag reglerade bytet av släktnamn. Den språk-förbistring, som vid namnbytet i Chemien upkom. VetAH 1811, s. 170. 2NF 19: 404 (1913; om byte av släktnamn). —
-CHIFFER. monogram; förr äv.: initial(er) (t. ex. under en tidningsartikel), signatur; jfr chiffer 4. Konungens krönta namnchiffer. SP 1792, nr 160, s. 2. (Ett poem till Tegnér av Beskow) infördes utan namnchiffre .. i Stockholms-Posten. Hellberg Samtida 5: 17 (cit. fr. c. 1845). SFS 1920, s. 740. —
-DAG, se C. —
-DRAG. (namn- 1873. namne- 1812. namns- 1820) [jfr d. navnetræk, t. namenszug] (†) (ngns) sammanskrivna initialer; äv. handel. = bomärke 1 a. Sen, hur min fot i isen skär / Min flickas namnedrag! PoetK 1812, 1: 73. Se, på rutan, som är frusen, / vänners namnsdrag ritar jag. Tegnér (WB) 3: 87 (1820). Jungberg (1873). —
-DUK. [jfr d. navnedug, nor. navneduk, t. namentuch; jfr namna, v. 1] (förr) handarb. märkduk (med namn l. initialer o. d.). BoupptVäxjö 1794. Karlin KultM 36 (1888). —
-ENDOSSEMANG. (föga br. utom i Finl.) handel. endossemang där endossatarien namngives; motsatt: blankoendossemang. Hernberg Rättsh. 402 (1922). —
-FADER. [jfr d. navnefader, t. namenvater]
1) (föga br.) till 1, om person efter vilken en annan är uppkallad. Skyttens (dvs. Johan Skyttes) namnfader hette ”Johan Skräddare”. Fryxell Ber. 8: 141 (1838). (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 168 (1918).
2) (tillf., ålderdoml.) till 7, om person som bl. till namnet är upphovsman till ngt. (Vid uppläsandet av en skrivelse i riksdagen) hade namnfadern icke annat att göra än att sitta och höra på hvad som gällde för hans verk. Lundin StockhMinn. 1: 229 (1904). —
(1, 2) -FLORA. (i sht i fackspr.) bildl., om bestånd l. förråd av namn (i ett språk l. ett litteraturvärk o. d.). Sahlgren Villan 11 (1916). —
-FORM; pl. -er. språkv. (ortografisk l. fonetisk o. d.) gestalt varunder ett namn uppträder i skrivna källor l. talat språk; äv. om i viss gestalt förekommande variant av ett namn. Hildebrand Hedn. 55 (1866). Mången gång användes en namnform i orten, en annan i jordeboken och en tredje å kartor och i andra officiella handlingar. Thulin Mant. 2: 102 (1935). —
(4; jfr 6) -FREJD. [jfr fsv. nampnfrägher, isl. nafnfrægr, frejdad, namnkunnig] (i sht i vitter stil, mera tillf.) ryktbarhet, berömmelse. Namnfrejd vunnen / i sjelfvisk äflan. Rydberg Dikt. 1: 64 (1876, 1882). GHT 1896, nr 230 B, s. 2. —
(4; jfr 6) -FREJDAD, p. adj. (i sht i vitter stil, föga br.) ryktbar, namnkunnig, berömd. Rydberg Myt. 2: 561 (1889). En .. namnfrejdad skriftställare. SvTeolKv. 1933, s. 264. —
(1, 2) -FRÄNDE. [jfr t. namensverwandt] (i sht i skriftspr.) om person (l. sak o. d.) som har samma namn som ngn annan (l. ngt annat) l. vars namn till en del överensstämmer med ngn annans (l. ngt annats); särsk. i fråga om släktingar med samma efternamn; jfr namne. Topelius Vint. II. 1: 375 (1856, 1881). En kuskbock har ojämförligt mycket mindre utsikt att få heta han än dess namnfrände sågbocken. 3SAH 6: 285 (1891). Gustaf Henrich Siegrot (fallen jemte två namnfränder vid Poltava). SDS 1903, nr 346, s. 3. —
(1, 2) -FÄSTA, v., -ning. [jfr d. navnfæste] (i vitter l. vetenskaplig framställning) ge namn åt (ngn l. ngt), benämna. Lysander Almqvist 103 (1878). Måne och Sol .. vordo i skapelsens morgon namnfästa af de älsta ”högheliga gudar”. Rydberg Myt. 1: 472 (1886). Heidenstam Folkung. 1: 136 (1905). Fornv. 1915, s. 155. —
-FÄSTE. [jfr d. navnfæste, isl. nafnfestr] (i fråga om ä., nästan bl. forntida, förh. i norden) handlingen att ge ngn l. ngt ett (nytt) namn l. vedernamn; äv. om gåva som ledsagade denna namngivning. Björner Hrolf 100 (1737). Du måste tillika gifva mig en anständig gåfva, som brukeligt är vid namnfäste. Lagerbring 1Hist. 1: 111 (1769). När Sigmund Volsungs son Helge Hundingsbane blef född, gaf fadren sin son til namnfäste, Ringstad .. och Himingvang. Därs. 322. Fornv. 1927, s. 11. särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. giva namnfäste, ge (veder)namn. Afzelius Sag. 6: 219 (1851). —
(2) -FÖRBISTRING. om förvirring med avs. på nomenklatur. Dalman ÅrsbVetA 1825, s. 400. LAHT 1892, s. 273. —
(1, 2) -FÖRKLARING. [jfr d. navneforklaring, t. namenerklärung] förklaring av ett namns uppkomst l. innebörd. Iduna 4: 97 (1813). UpplFmT 44: Bil. 24 (1930).
Ssg: namnförklarings-sägen. (i fackspr.) sägen som innehåller en (ofta på grundval av godtyckliga associationer med i språket levande ord skapad) förklaring av ett (svårförståeligt) namns (vanl. ett ortnamns) uppkomst l. innebörd. Fornv. 1926, s. 414. —
(1, 2) -FÖRRÅD. särsk. om sammanfattningen av de i ett språk l. en dialekt o. d. förefintliga namnen. Fries BotUtfl. 2: 134 (1852). —
(1, 2) -FÖRTECKNING. [jfr d. navnefortegnelse, t. namenverzeichnis] Namn-Förtekning på alla slagne och blesserade Officerare. SjöreglÖrlFl. 1785, § 33. —
(1, 2) -FÖRVRIDNING. i sht konkret: förvridet namn; jfr förvrida 3 a. Öknamn och namnförvridningar. 2SAH 35: 460 (1861). —
-FÖRÄNDRA. [jfr d. navneforandre] (i fackspr.) ge nytt namn åt l. ändra namnet på (poststation o. d.). SD(L) 1895, nr 288, s. 4. Från och med den 1 nästinstundande oktober namnförändras poststationen Magneskog .. till Mangskog. PT 1903, nr 225, s. 1. —
(1, 2) -FÖRÄNDRING. [jfr d. navneforandring, t. namensveränderung] (partiell) omgestaltning av ett namn; ombyte av (släkt)namn; äv. (numera bl. tillf.) konkretare: namn som ersätter l. bildats gm förändring av ett annat. Wikforss 2: 207 (1804). Ärender rörande .. namnförändringar å hemman och lägenheter. SFS 1838, nr 6, s. 9. Namnförändringarne ”Strömgubben”, ”Forsgubben” o. d. (för Strömkarlen). Wennerberg 3: 210 (1883). SDS 1946, nr 253, s. 2 (i annons). —
(1, 2) -GEMENSKAP.
1) (i skriftspr., tillf.) om förhållandet att ngns l. ngts namn är identiskt med l. liknar ngn annans l. ngt annats namn. Hos Euripides blir Afrodite erinrad om att hon har namngemenskap med afrosyne eller dårskapen. Athena 224 (1917).
2) jur. o. polit. om förhållandet att skilda politiska partier vid val ha en gemensam kandidat. Reuterskiöld Grundlag. 570 (1925). —
-GIVA, se d. o. —
-GRANSKNING.
2) till 1, om granskning av (ort)namns skriftformer för rättelse av ortografi o. d. BtRiksdP 1909, 4: nr 10, s. 85.
3) till 4 b, om undersökning rörande den ekonomiska soliditeten hos personer vilkas namn förekomma på skuldförbindelser o. d. HandInd. 539 (1927). —
-GRAVERING. särsk. (förr) om gravering av namn på klischéer för kartreproduktioner. SFS 1834, nr 40, s. 14. Globen 1925, s. 62. —
-GRAVÖR. (förr) jfr -gravering. (Sökanden har) i egenskap af namngravör (varit anställd sedan 1841) vid den dåvarande topografiska corpsen. BtRiksdP 1886, 9Hufvudtit. s. 33. —
-GRUPP.
1) i sht språkv. om grupp av namn som höra samman i formellt l. semologiskt avseende o. d. UpplFmT 37—39: 374 (1924).
2) statsv. om grupp av vid (riksdagsmanna)val förekommande röstsedlar som ha samma första namn. SFS 1926, s. 396. Därs. 1940, s. 1076. —
-GÅTA. gåta som bygger på förekomsten av ett l. flera dubbeltydiga namn o. d.; äv. om uppgift att ifylla namn i ett rutfält på visst föreskrivet sätt. Hubendick FlickLek. 147 (1879). Norlind AllmogL 664 (1912). —
-GÅVA. (om forntida förh. i norden)
2) (föga br.) gåva vid namngivning. Cnattingius SnE 136 (1819). Bååth NordmMyst. 24 (1898). 2NF 15: 1150 (1911). —
(2 f) -HAFTIG, adj. [av mnt. namaftich, benämnd, bestämd; jfr namngiva 6, namn-kunnig 4] (†) viss angiven, bestämd. (Borgare o. adel ha lovat) att the .. sig sielffwe till beskydning .. en nampnhafftig taall folck altijdh wederrede haffwe wele. G1R 17: 342 (1545). —
-HELGON. [jfr d. navnehelgen, t. namensheiliger] om helgon vars namn är knutet till en bestämd kalenderdag; äv. om helgon som ngt är invigt åt l. uppkallat efter, skyddshelgon. FolklEtnSt. 1: 298 (1916). Knut Lavard, som mördades dagen efter trettondagen (7/1) 1131 och blev denna dags namnhelgon. Fatab. 1923, s. 44. —
(7) -HERRE. (i skriftspr., mera tillf.) om person (l. stat) som bl. till namnet är herre över l. ägare till ngt. Almqvist Ekols. 3: 419 (1847). (Egyptens) namnherre Turkiet. Svensén Jord. 445 (1886). —
-HISTORIA. (vetenskapen) om den historiska utvecklingen av namn(en) i ett språk l. ett land o. d.; äv. om historisk framställning rörande namn l. personer; personhistoria. NordT 1884, s. 657. PedT 1899, s. 8. —
-HYLSA. (†) om hylsa l. kuvert o. d. som inneslöt namnsedel (vid litterär pristävling o. d.); jfr -sedel a. Du kan i den förseglade namnhylsan sätta .. mitt hedervärda namn. Sjöberg (SVS) 2: 129 (1815). —
-INGRESS. i sht statsv. i kungörelse l. författning o. d.: formelartad ingress innehållande konungens namn. Reuterskiöld Grundlag. 549 (1925). —
-KAMRAT. (numera knappast br.) namne. I nästa nummer (av Iduna) lärer komma en recension öfver min arma namnkamrat (dvs. poeten N. L. Sjöberg). Sjöberg (SVS) 2: 177 (1821). —
-KARTERA. (förr) post. kartera (avgående assurerade försändelser o. postförskott, stundom äv. vanliga brev) gm att anteckna adressaternas namn på kartan (se karta, sbst.2 I 3); i sht ss. vbalsbst. -ing. PostHb. VII (1858). Geijer Postförf. 103 (1880). —
-KARTUSCH. konst. kartusch försedd med l. inramande namn l. namninitialer o. d. Seitz ÄSvGlas 198 (1936). —
-KOLUMN. (i sht i fackspr.) i räkenskapsbok l. formulär o. d.: kolumn för införande av namn (på leverantörer l. köpare o. d.). ReglUphLandtförsv. 3/6 1824, s. 22. HandInd. 754 (1927). —
-KONOSSEMENT. (föga br. utom i Finl.) handel. konossement ställt till viss namngiven person. Lang FinlSjör. 1: 402 (1890). —
(7) -KONUNG. om konung med ringa l. ingen makt, konung (som regerar) bl. till namnet. Geijer I. 5: 371 (1847; om Fredrik I). SvH IX. 1: 62 (1908; om K. XIII). —
(7) -KRISTEN.
1) i adjektivisk anv.: som är kristen bl. till namnet, skenkristen; jfr 2. Weste (1807). Vårt namnkristna samhälle. NDA(A) 1933, nr 102, s. 18.
2) i substantivisk anv.: person som hör till ett kristet samfund o. d. (l. säger sig vara kristen) utan att värkligen vara kristen. Schroderus Os. 1: 207 (1635). 2NF 22: 107 (1915). —
-KUNNELIGEN. [avledn. av namnkunnig] (†) med uppgivande av namn. Szå förundrar oss, att thu icke lather förstå nampnkunneligenn, hwicke ännu tilbacke stå (vid uppbörden). G1R 18: 353 (1547). —
-KUNNIG; adv. = (†, UrkFinlÖ I. 2: 190 (1597)), -t. [fsv. namnkunnogher, motsv. d. navnkundig, isl. nafnkunnigr, mnt. namnkundich (ä. t. namkundig)]
1) (†) till 1, 2: känd till namnet, vars namn är känt; äv.: som har ett (brukligt) namn, som man har ett namn på. (Man) weet .. icke fulleliga om thet slectet (som i latinet kallas Vipera) är nampnkunnogt på swensko, therföre wort thet här kallat huggorma. FörsprNT 6 a (1526). (Du borde) väll giortt oss themm nampnkunnige, hvilke the samme herremändz landbofougther äre. G1R 20: 284 (1549). VRP 1663, s. 146.
2) till 1, 4, 6: allmänt bekant l. känd, omtalad, beryktad; numera nästan bl.: (vida) bekant ss. framstående l. märklig, berömd, frejdad. Namnkunnig för (förr äv. av) sin lärdom. G1R 1: 123 (1523). Tijn förnufft och wijsheet är nampnkunnigh j hela werldenne. Judit 11: 8 (Bib. 1541). (Biskop Vigilius i Trient) skal hafwa warit nampnkunnigh aff Vnderwärk. Schroderus Os. 1: 758 (1635). Utom pleuresien, är magskärf .. (m. fl. sjukdomar) de namnkunnigste krämpor på denne ort (dvs. Stöde). NorrlS 1—6: 79 (c. 1770; möjl. till 1 l. 3). (Den) illa beryktade och för snatterie namnkunnuga tienstepigan Jngeborg Pettersdoter. VDAkt. 1775, nr 181. Namnkunnigast av all svensk konstindustri är .. glaset. SvFolket 12: 337 (1940). särsk. (†) med adverbiell bestämning angivande en bestämd geografisk gräns intill vilken ngn är känd. (Usia) wardt nampkunnigh alt in til ther man kommer in j Egypten. 2Krön. 26: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: ryktet om honom sträckte sig ända till Egypten). jfr onamnkunnig.
3) [utvecklat ur 1, 2] (†) av (viss l. stor) betydenhet, viktig, betydande, märklig; äv. om dag, högtid o. d.: högtidlig, helig. The nampnkunnogasta höghtijdher om året. OPetri 2Post. (1530; i titeln). Främmande, som .. drijfwa landzkiöp .. widh kyrkior och andre nampnkunnige orter. RA II. 1: 428 (1614). Thetta åhret 1606, war ett eftertänckligjt och namkunnigt åhr. Widekindi KrijgH 35 (1671). CivInstr. 282 (1688). särsk. övergående i bet.: veritabel, uppenbar, ”riktig”. (Machiavelli lärde) icke såsom en förståndigh Politicus uthan som en namkunnigh narr, eller och alldeles wettlöös. Rudbeckius KonReg. 154 (1615).
4) (†) till 1, 2 f: bestämd, fixerad, preciserad (i fråga om namn l. storlek o. d.); jfr -haftig, namngiva 6. (Vi ha) effterlathit, att all spannemall .. udhi ett namkundight köp blifva och icke högre stigha schall. RA I. 1: 491 (1546). (Bönderna äro upproriska) Endoch man icke så sijnnerligh Namkunnich kan gifue E. W. tilkenne Förtij the mest Partt tala .. mz förtechtt ordh sin emillen. UrkFinlÖ I. 2: 190 (1597).
Avledn.: namnkunnighet, r. l. f. till -kunnig 2: förhållandet att vara allmänt känd, ryktbarhet; i sht: anseende, berömmelse, berömdhet; äv. konkret: namnkunnig person. Thenne stadz (dvs. Vadstenas) beröm och nampnkunnighz j främmande land. Tempeus Messenius 124 (1612). Thet som länder til fäderneslandsens namnkunnighet, Förfädernes Ähra, och Historiens vplysning. Peringskiöld MonUpl. 121 (1710). Namnkunnigheter från skiljda .. tidehvarf. Crusenstolpe Mor. 2: 126 (1840). SvD(A) 1933, nr 228, s. 9. —
-KÄND, p. adj.
1) (i skriftspr.) till 1, 2: känd till namnet, vars namn man känner, namngiven. (Biskop Thomas) vår förste namnkände skald. PedT 1899, s. 342. särsk. (†) med verbal bibetydelse.
a) som fått ett namn; som man känner o. givit namn. (Grundämnet arsenik) är icke för så lång tid sedan uttryckeligen namkänt. VetAH 1744, s. 34.
b) i mer l. mindre utvidgad anv., i uttr. namnkänd av ngn såsom ngt, (nogsamt) känd av ngn ss. ngt. En och annan dels remarquabel, dels obscur person, hvilke väl voro namnkände af Konungen (K. XII) såsom högst opålitlige. HSH 7: 244 (c. 1800).
2) (numera mindre br.) till 1, 4, 6: (allmänt) känd, bekant; ryktbar, namnkunnig. Den för sin djupa insigt och synnerliga lärdom namnkände Anders Rydelius. Martin ÅmVetA 1765, s. 12. Högberg Vred. 3: 384 (1906). —
-LAG, r. om lag som reglerar namnrätt; särsk. om Kungliga förordningen angående antagande av släktnamn 5 dec. 1901 (med senare ändringar). Upsala 1918, nr 266, s. 3. —
(1, 2) -LAPP, r. l. m. lapp (av papper o. d.) försedd med (l. avsedd för) påskrift utgörande l. innehållande (ett l. flera) namn; etikett; äv.: namnsedel. Schulthess (1885). Prästen, som fått namnlappen, .. började läsa dopformuläret. VFolk 19 (1893). —
-LED, r. l. n. språkv. ord l. ljudgrupp som ingår ss. led i ett sammansatt namn; jfr led, sbst.1 7 d β. 2NF 19: 398 (1913). Fornv. 1933, s. 353. —
(1, 2) -LEDNING. (†) etymologisk härledning av namn. Dalin Hist. 1: 34 (1747). Lysander Almqvist 163 (1878). —
-LIKE. (numera föga br.) namne. Lind (1749; under namne). Denne krigare (dvs. Lucidors fader, Johan Eriksson) utan släktnamn har försvunnit i skaran af sina namnlikar. 3SAH 24: 37 (1909). —
(1, 2) -LISTA, r. l. f. namnförteckning. PH 2: 985 (1733). De, som föra fartyg eller båtar, .. (böra i vissa angivna fall) vara försedde med namnlista å besättningen eller så kalladt folkpass. SFS 1833, s. 435. Ymer 1937, s. 117. —
-LÅN.
1) (föga br.) bankv. till 4 b: lån mot namnsäkerhet. GotlLT 1853, nr 9, s. 3. SFS 1883, nr 57, s. 5.
-LÄNGD. jfr längd 8. Möller (1807). En .. tidsenlig och svensk namnlängd i almanackan. RiksdP 1899, 2 K. nr 22, s. 61. SvRiksd. I. 3: 405 (1933). —
-LÖS, se d. o. —
-MAGI. i sht rel.-hist. o. etnogr. magi som bygger på föreställningen om namns övernaturliga egenskaper. IllRelH 17 (1924). Fornv. 1934, s. 102. —
(1, 2) -MATERIAL. jfr material, sbst. 1 d. Det äkta namnmaterial (rörande djur o. växter) som nu finnes samlat. Lundell VII (1893). —
-MINNE. i sht psykol. minne för namn, förmåga att minnas namn; motsatt: sakminne. Trana Psych. 2: 51 (1847). Försvagandet af namn-minnet är .. ett vanligt fenomen hos äldre personer. Rein Psyk. 2: 404 (1891). —
-MÄRKE.
2) (i Finl.) om (bokstavs)tecken ersättande ett namn; signatur; äv.: bomärke. Lagus Kellgren 312 (1884). (Snellman skrev) i ”Morgonbladet”, dels med sin kända signatyr, dels .. utan namnmärke. Nervander Bild. 37 (1887). Hernberg Rättsh. 390 (1922). —
-ORD. (†) språkv.
b) till 9: nomen. Tiällmann Gr. 171 (1696). Hof Skrifs. 18 (1753). Lidén SvSpr. 3 (1848). (Lundin o.) Strindberg GSthm 359 (1881; möjl. till c).
-PAPPER. (knappast br.) handel. o. jur. om konossement l. aktie l. skuldebrev o. d. ställt (ställd) till viss namngiven person; motsatt: innehavare- l. orderpapper. Lang FinlSjör. 1: 401 (1890). —
(2) -PINNE. trädg. om pinne placerad vid växt (i trädgård o. d.) o. försedd med etikett l. dyl. med uppgift om växtens namn. HbTrädg. 6: 66 (1876). —
-PLIKT. om enskild persons skyldighet att ha ett bestämt (släkt)namn, som han icke kan godtyckligt ändra; jfr -rätt. BtRiksdP 1896, Saml. 1. II. 1: nr 6, s. 11. —
(1, 2) -PLÅT. om tunn (plåt)skiva (av varierande form) försedd med (l. avsedd för) inskrift l. påskrift utgörande (ett) namn o. d.; särsk. om dörrskylt (jfr -skylt); förr äv. mil. om plåt med namninskription på schakå. Tschakot med .. namnplåt. SamlFörfArméen 5: 119 (1832). Namnplåten af porslin på dörren. GHT 1896, nr 278 A, s. 2. Elfving Starkstr. 96 (1909; om plåt med data på maskin). —
-RADDA, r. l. f. (mera tillf.) om (lång o. mer l. mindre intresselös l. tråkig) namnförteckning. En af de namnraddor, som blifvit fogade till Skaldskaparmal. Rydberg Myt. 2: 303 (1889). —
(1, 2) -REGISTER. (alfabetiskt ordnad) förteckning över namn (i en bok o. d.). Möller 2: 474 (1785). Palmblad LbGeogr. 265 (1835). Öfver inteckningsboken (för fartyg) skola föras ett namnregister och ett nummerregister. SFS 1901, nr 79, s. 3. —
-REGLERING.
-RIK.
1) till 1, 2: som har l. innehåller många namn, som överflödar av namn. Murberg FörslSAOB (1793). Den namn- och personrika skandinaviska fornlitteraturen. 2VittAH XXXI. 6: 7 (1892).
(1, 2) -RIKEDOM~002, äv. ~200. jfr -rik 1. (De babyloniska) gudalistornas namnrikedom. IllRelH 103 (1924). —
-RING. (i fackspr.) linje av långsträckt ringform, inneslutande ett med hieroglyfer skrivet namn; äv. om komplexet av ring o. därinom befintliga hieroglyfer. UVTF 12: 27 (1875). Waldenström Österl. 730 (1896). —
-RULLA, r. l. f. personförteckning (upprättad vid institution l. inrättning o. d.); numera nästan bl. om personalförteckningar vid militära förband, brandkårer o. d. Namnrulla på alla befintelige barn (på barnhuset). PH 8: 543 (1766). SFS 1874, nr 26, s. 5 (i fråga om brandkår). Under inskrivningsförrättning .. (föras bl. a.) namnrullor över studenter och likställda. Därs. 1936, s. 1217. —
-RÄTT, r. l. m. sammanfattningen av de rättsregler som angå personnamn; äv. om enskild persons l. släkts (ensam- l. prioritets)rätt till ett släktnamn. Uppfattningen af namnrätten såsom en privaträtt. BtRiksdP 1896, Saml. 1. II. 1: nr 6, s. 4. Rätt för riddarhusdirektionen att bevaka de introducerade ätternas namnrätt. PT 1916, nr 74 A, s. 2. —
(1, 2) -SEDEL. lapp (av papper) l. sedel med påskrift utgörande (ett) namn. LittT 1795, s. 191. (Fru N. N., som skrivit en insändare till en tidning, hade) därvid lämnat en namnsedel, som felaktigt upptog namnet på en kvinnlig församlingsmedlem. SvD(A) 1945, nr 332, s. 18. särsk.
a) lapp med författarnamn som förseglad l. i slutet kuvert o. d. bifogas tävlingsskrift för att framtagas efter tävlingens avgörande (i händelse skriften belönas). 1SAH 1: 37 (1786). SvD(A) 1945, nr 311, s. 4.
b) (förr) jur. skriftligt intyg om författarskap, gm vars företeende inför rätta boktryckare undgick ansvar för av honom tryckt, åtalad skrift; särsk. (om förh. efter tillkomsten av tryckfrihetsförordningen 1812 intill den 1 juni 1941): dylik sedel innehållande av två väl kända personer bevittnad uppgift om författares resp. utgivares namn o. hemvist. TFF 1812, 1: 8. NoK 142: 50 (1940).
c) (i sht i fackspr.) röstsedel vid votering (i riksdagens kamrar). RO 1810, § 71. SFS 1933, s. 806.
d) (mera tillf.) etikett (med namn på t. ex. djur l. växt). En insectsamling .. med namnsedlar under. PForsskål (1761) hos Linné Bref I. 6: 132. UpplFmT 44: Bil. 214 (1930).
-SKICK. i sht språkv. vad som (i ett visst område l. under en viss tid o. d.) är brukligt i fråga om namngivning l. användning av namn; äv. om namnförråds beskaffenhet. NordT 1884, s. 187. JmtFmT 6: 73 (1916). särsk. (föga br.) om förhållandet att ngn (l. en ort) bär ett visst namn l. ett namn av viss typ. De tre ”kungshögarna” vid Gamla Uppsala buro förr i tiden namn efter de tre gudarna Oden, Frö och Tor, ett namnskick, som kan ledas tillbaka till 1700-talets början. SvFolket 1: 367 (1938). —
-SKIKT. språkv. om sammanfattningen av de (i ett visst land l. område förekommande) (ort)-namn som tillkommit under ett visst tidsskede. Rig 1920, s. 154. —
-SKRIFT. (föga br.) om skrivet (målat, inristat o. d.) namn. Samtiden 1874, s. 185. (Fyrskeppet) med sin manshöga namnskrift på sidan reser sig framför oss. TurÅ 1912, s. 84. särsk. (†): namnteckning. Weste 2: 1969 (1807). Dalin 2: 769 (1855). —
-SKRIVNING. särsk. om utskrivning av ortnamn på kartor o. d. Polsk namnskrivning (på polska kartor). Globen 1927, s. 46. —
(1, 2) -SKYDD. lagstadgat skydd för (person- l. firma- l. varu)-namn mot obehörigt tillägnande. TT 1883, s. 40. 1NJA 1929, s. 290. —
(1, 2) -SKYDDAD, p. adj. jfr -skydd. SvD(A) 1915, nr 274, s. 5. Namnskyddade läkemedel. Därs. 1933, nr 87, s. 14. —
(1, 2) -SKYLT. försedd med namnet på det föremål l. den plats där den är placerad l. på ägaren l. innehavaren därav; dörrskylt, (större) etikett, namnplåt. Etiketter och namnskyltar (på l. vid de utställda artiklarna). TT 1878, s. 224. Han stannade ett par sekunder utanför kommendörens namnskylt för att hemta andan. Lundegård Prins. 206 (1889). Å motorcykel skola föras namnskylt och lyktor, såsom är föreskrivet för automobil. SFS 1933, s. 709. särsk.
b) bildl. (Cavallin o.) Lysander 478 (1880). (Konung Erik av Pommern) var .. blott en namnskylt, bakom hvilken rådet dolde sin egen själfviska politik. 3SAH 26: 211 (1914). —
-SKÖLD. föremål l. yta i sköldform med ett l. flera namn. LdVBl. 1857, nr 19, s. 1. Blå namnsköldar (i utmelandsmonumentet), på hvilka man läser namnen Sven Elfsson i Isala (osv.). IllSv. 2: 77 (1882). särsk. om metallplåt fäst vid ett (skrå l. gille tillhörigt) kärl, t. ex. en välkomma, o. graverad med (ämbets- l. gillebröders) namn. 1MinnNordM VI. 3: 3 (1884). —
-SPEGEL. = -bräde 1. Namnspegeln (på jakten) har blivit omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat. Lagerlöf Bannl. 49 (1918). —
-STANDERT. sjöt. om namnförsedd standert på fartyg; särsk. om varvs standert som föres på fartyg vid sjösättning o. som vid överlämnande till rederi utbytes mot rederiflagga. Mor (fick) lov att sy en ny namnstandert (till skutan). Högberg Baggböl. 1: 145 (1911). Med Götaverkens namnstandert — till tecken att fartyget ännu så länge var i verkstadens ägo — styrde .. (motorfartyget) Buenos Aires ut i älven. VFl. 1920, s. 30. —
(2) -STICKA, r. l. f. trädg. jfr -pinne. Lundström Trädg. 37 (1852). HemslöjdsutstSthm 1880, s. 198. —
-STOR. (†)
1) till 4, 6: som bär ett frejdat namn, berömd, namnkunnig. Broman Glys. 3: 583 (c. 1740). Denne namnstore konung (dvs. Erik Segersäll). Ling Styrbj. Inl. (1824).
2) till 7: endast skenbart stor. Dessa skimrande Spöken af Människor; dessa namnstora Vålnader utan Förstånd och Dygd. Thorild Gransk. 1784, 1: 10.
(1, 2) -STUDIE. (mer l. mindre fristående avsnitt o. d. i) vetenskaplig uppsats l. skrift o. d. rörande namn. Namnstudier kring en gammal färdväg. BHesselman i NoB 1930, s. 1 (underrubrik på uppsats). Germanska namnstudier tillägnade Evald Lidén. (1932; boktitel). —
(1, 2) -STUDIUM. studium l. forskning l. undersökning rörande namn. Frey 1847, s. 151. Namnstudiet har .. visat sig vara den mest fruktbringande grenen af den språkliga etruskologien. 2NF 12: 1078 (1910). —
-STÄMPEL. (namn- 1768 osv. namns- 1789)
1) stämpel varmed avtryck av ett namn l. en namnteckning göres t. ex. på brev, handlingar o. d.; äv. om redskap för inbränning o. d. av namn l. initialer i trä l. metall o. d. Under K. Fredric I:s sista lefnads-år blef en .. namns-stämpel förfärdigad. Rosenhane AdFredrLefv. 51 (1789). Gravering af .. Namnstämplar till stämpling af skinn. LdVBl. 1842, nr 2, s. 4. särsk. om l. med syftning på den stämpel med konung Adolf Fredriks namn med vars hjälp rådet och ständerna sökte förtaga värkan av konungens motstånd mot vissa av deras beslut; äv. bildl. Granberg SvH 156 (1824). Ett land .. med en namnstämpel till Konungamakt. Tegnér (WB) 9: 280 (1840). AQuennerstedt (1912) i KKD 6: XLIV. jfr: (Ständerna önska att en) Stämpel med Konungens (dvs. Adolf Fredriks) Höga namn må brukas. RiksdT 1756, s. 47.
2) om avtryck av namnstämpel i bet. 1. PH 9: 98 (1768). PoetK 1821, 2: 19. Namnstämpel får icke anbringas å postanvisning i st. f. posttjänstemans namnunderskrift. Döss o. Lannge (1908). särsk. mer l. mindre bildl. Wikner Lifsfr. 1: 99 (1866). Den brännande frågan (om Hagars börd), namnstämpeln, ärefrågan, var åter der. Topelius Planet. 1: 106 (1889).
-STÄMPLA, -ing. sätta namnstämpel på (ngt), stämpla med namn. Malmström Hist. 6: 47 (1877). Nordenskiöld Periplus 127 (1897). —
(7) -SYSSLA, r. l. f. (föga br.) sinekur. Linder Regl. 210 (1886). ST 1898, nr 2759 A, s. 2. Östergren (1933). —
(1, 2) -SYSTEM. (i fackspr.) system för namngivning l. nomenklatur; äv. om det system som bildas av strukturen av ett språks namnförråd. Thorell Zool. 2: 23 (1861). Det fäderneärfda namnsystemet bragtes (under rom. republikens sista sekel) i förvirring. PedT 1899, s. 60. Östergren (1933). —
-SYSTER. (†) kvinnlig namne; äv. bildl. Namn-systrar har (jungfru) Maria nog; men hennes dygd älska the intet. Scherping Cober 1: 204 (1734). Lundin NSthm 340 (1888). —
-SÄKER. särsk. trädg. till 2, om planta, fruktträd o. d.: vars namn med visshet är rätt angivet. SmåskrLandtbr. 12: 44 (1903). —
(4 b) -SÄKERHET~002 l. ~200. bankv. den säkerhet för fullgörande av viss prestation (vanl. återbetalning av lån) som består i att en l. flera personer skriftligen tecknat förbindelse (i form av revers eller annan avtalshandling) att fullgöra prestationen eller ansvarsförbindelse (borgen) för prestationens fullgörande; motsatt: realsäkerhet; stundom äv. om själva (ansvars)förbindelsen (växel, revers o. d.) l. om undertecknarna; äv. (mindre br.) om den säkerhet som föreligger, då skuldebrev icke är försett med borgensmäns namn, utan borgensmän saknas (l. tecknat sig på en särskild pantförskriven revers). Skogman Bank 1: 4 (1845). Utlåning mot endast namnsäkerhet och mot borgen. EkonS 1: 306 (1893). Av namnsäkerheter är växeln den förnämsta. Hultman Banktekn. 58 (1909). SvBanklex. (1942). —
(1, 2) -SÄTTA, -ning. (i sht i fackspr.) namngiva, sätta namn på; äv.: förse med etikett; äv. med avs. på kompass: förse med väderstrecksbeteckningar. Sander SvDopn. 3 (1899). Vid expedieringen ur (träd-)skolan bör helst hvarje träd namnsättas. Abelin Frukt 69 (1902). SvGeogrÅb. 1930, s. 15 (med avs. på kompass). —
-TAGANDE, p. adj. (-tagandes 1690) (i skriftspr.) som (an)tager ett (nytt) (släkt)namn. Våra namntagande landsmän. RBrieskorn hos Ollén NSläktn. 7 (1916). särsk. (†) i uttr. namntagande av ngt, tagande namn efter ngt. Det .. salta Watten, som intet insinuerar sig i Jorden, kallar man Oceanus, nampntagandes af de 4 Hufwudstreken Ost, Sud, &c. Rålamb 4: 8 (1690). —
-TAGARE. person som antager ett (nytt) släktnamn. Fahlbeck Ad. 1: 112 (1898). RBrieskorn hos Ollén NSläktn. 8 (1916). —
-TAVLA. tavla med namn l. namnförteckning; särsk.
b) lant. över bås l. spilta o. d., med uppgift om namnet på det djur som har sin plats där. AlnarpInvB 1892, s. 15. —
-TECKEN. (namn- 1817 osv. namne- 1708) (numera föga br.) om skrivet (tecknat o. d.) namn l. om märke o. d. som representerar ett namn; bomärke. Brobergen 233 (1708). Vid Bergsmans-hammare (skall orlovssedel vara) af Smedjefogde .. underskrifven, eller, om han ej skrifva kan, försedd med hans namntecken. Bergv. 4: 615 (1823). Östergren (1933). —
-TECKNA. (i skriftspr.) signera, underteckna o. d.; förr äv.: förse (figur på karta) med namn. Ett .. (av N. N.) egenhändigt skrifvit och namnteknat men icke af vittnen bestyrkdt Testamente. BoupptVäxjö 1832. Sjöar, forssar och vattendrag namntecknas (på lantmätares konceptkarta). SPF 1848, s. 142. TT 1879, s. 76. Östergren (1933). —
-TECKNING.
1) en persons egenhändigt skrivna namn (på handling, brev o. d.); särsk. med tanke på den för den skrivandes handstil karakteristiska formen. Egenhändig namnteckning. Bevittna, förfalska en namnteckning. Westee (1842). Läkarens namnteckning kunde omöjligen dechiffreras. FarmT 1875, s. 233. Karl (XIV) Johans namnteckning, som var lång i sig själf, tog mycken tid i anseende till hans tunga hand. De Geer Minn. 1: 61 (1892).
2) (numera bl. tillf.) signatur; monogram (på handarbete o. d.); tecken för namn. Namnteckningen n-s-m finnes blott under tvenne Stycken (i kalendern Auras första häfte). SvLitTidn. 1817, sp. 329. NJournD 1861, s. 102 (om märke på näsduk). Namnchiffer .. (är en) (namnteckning bestående av) sammanbundna initialer. SvUppslB 19: 668 (1934).
3) (tillf.) om handlingen att teckna namn (på lista för ngt visst ändamål); tecknande av namn. Frih. C. H. Ankarswärd lärer hafva föranstaltat en ny namnteckning för en Representationsförändrings tillvägabringande. VexjöBl. 1835, nr 4, s. 1. —
-TYP. i sht språkv. Den ofrälse namntypen. BtRiksdP 1896, Saml. 1. II. 1: nr 6, s. 15. I tidsföljd kunna namntyperna ordnas ungefär sålunda: -tuna, .. -sta .., -by .., -bo. UpplFmT 37—39: 375 (1924). —
-UNDERSKRIFT~002. Egenhändig namnunderskrift. De personer, hvilkas namn blifvit tecknade .. (på reversen) såsom borgen och till vittne, bestridde riktigheten af namnunderskrifterna. AB 1845, nr 294, s. 2. SFS 1939, s. 1159. —
-UPPROP~02.
1) i sht statsv. om metoden att vid öppen omröstning uppropa de röstberättigade, som därvid ha att i tur o. ordning avge sitt votum. SC 2: 384 (1822). Kuylenstierna Statsmaskin. 97 (1926).
-VAPEN. (†) herald. av adlig ätt fört heraldiskt vapen med figur(er) illustrerande l. utgörande en anspelning på ättens namn. CHUggla i SvMerc. 6: 326 (1760). —
-VERS. folklor. om folklig ramsa innehållande uppgifter om en orts första bebyggare o. d. Norrl. 7: 35 (1907). —
(7 d) -VÄRDE. (i sht i fackspr.) nominellt värde. SC 1: 286 (1820). BL 14: 2 (1847; efter handl. fr. 1719). Af brons präglas myntstycken af följande namnvärde: Fem Öre; Två Öre; Ett Öre. SFS 1873, nr 31, s. 3. Heckscher SvEkonH 1: 219 (1935). —
(4; jfr 6) -ÄRA, r. l. f. (†) namnkunnighet, berömmelse. Thorild (SVS) 1: 62 (1784); jfr Därs. 67. —
-ÄRENDE. Byrå för namnärenden, för handläggning av ärenden rörande ombyte av släktnamn. BtRiksdP 1921, 1: nr 192, s. 6. —
-ÖKNING. (†) om ord som i karakteriserande l. individualiserande syfte tillägges ngns namn ss. sammansättningsled; epitetiskt prefix till ett namn. Guldharald hade fåt sin namnökning (dvs. Guld-) af den myckna rikedom, han i sina Vikingsfärder förvärfvat hade. Lagerbring 1Hist. 1: 293 (1769).
B (†): NAMNE-DAG, se C. —
-DRAG, se A. —
-FEST, se C. —
-TECKEN, se A. —
C († utom i -dag): NAMNS-BOKSTAV, -BOT, se A. —
-DAG4~1 l. 3~2 l. 40. (namn- 1669—1847. namne- 1715—c. 1740. namns- 1619 osv.) [jfr d. navnedag, t. namenstag] dag då (ngt av) en persons förnamn överensstämmer med almanackans namn för den dagen. Uppvakta ngn på hans namnsdag. Hon har namnsdag i dag. Sigfridi b 4 b (1619; särskr.; möjl. icke ssg). Barckhusen Cotossichin 36 (1669). Så kommer fruntimmersveckan som damernas egen i juli; / Namnsdag hvareviga dag, med portvin, kaffe och doppa. Strindberg Fagerv. 84 (1902).
-blåsare. (förr) person som (yrkesmässigt) utförde blåsmusik på namns- (o. födelse)dagar; äv. bildl., särsk. om författare av namnsdagsverser. Fader Bergström; Namnsdags-blåsare. Bellman (BellmS) 1: Föret. 5 b (1790). (Varje) småstad .. har sin stadspoet, grafölssångare och namnsdagsblåsare. Bergman VSmSkr. 328 (c. 1850; bildl.). Elgström (o. Tallqvist) Mencken Förd. 12 (1931; bildl.).
-gratulation. lyckönskan på namnsdag; förr äv. konkret: skrift l. målning o. d. överlämnad ss. namnsdagsgåva. Namnsdags-gratulation på vers. Dalin FrSvLex. 1: 141 (1842). Det må herrn tro han kan måla namnsdagsgratulationer. Wetterbergh Altart. 17 (1848).
-knäpp. (i Finl., †) kyss som gavs åt gratulant på namnsdag. Johannas dag. Jag sköt några skott och fick namnsdagsknäpp af Johanna C. Topelius Dagb. 1: 253 (1834).
-krans. (förr) jfr namnsdags-gratulation o. -sedel. Nybom SDikt. 1: 416 (1846, 1880). Namnsdags-Kransar ritade och färglagde. NVexjö Bl. 1851, nr 29, s. 4. Hallstén o. Lilius (1896).
-sedel. (förr) vid uppvaktning på namnsdag överlämnat papper med text omgiven av blommor l. ornament. Nordström Luleåkult. 70 (1925).
-skål. (tillf.) Jag begaf mig till Ehrenheims, där de mästa främmade voro samlade och drucko värdens namnsdagsskål. Tersmeden Mem. 3: 85 (1741).
-stång. etnol. prydd stång rest som hyllning på namnsdag. FolklEtnSt. 1: 290 (1916). FoF 1930, s. 86.
-DRAG, se A. —
-FEST. (namne- 1769. namns- 1793) fest på namnsdag. Weise 1: 221 (1769). Murberg FörslSAOB (1793). —
-STÄMPEL, se A.
Avledn.: NAMNA, NAMNE, se d. o. —
NAMNELIG, adj. [utvecklat ur adv. namneligen; jfr d. navnlig, mnt. nemlik, t. namentlich, nämlich, mnl. namelijc] (föga br.) till 1; om muntligt l. skriftligt meddelande o. d.: som innebär nämnande vid l. uppgivande av namn o. d. PT 1912, nr 104 A, s. 3. Det alltid namneliga omnämnandet av de handlande personerna. SvD(A) 1920, nr 300, s. 12. —
NAMNELIGEN, adv. (namn- 1659. namne- 1814 osv.) [jfr d. navnlig, fnor. nafnliga, mnt. nemelik(en), t. namentlich, nämlich, mnl. namelike] (i skriftspr.)
1) med nämnande l. angivande av namn, vid namn; till namnet. Konsulerne .. uppropade namneligen de vapenföra. Kolmodin Liv. 1: 208 (1831). Vi veta åtminstone namneligen en, som (osv.). Hellberg Samtida 12: 114 (1874). En av undertecknad namneligen känd högre tjänsteman i Finska utrikesministeriet. SvD(B) 1926, nr 63, s. 6. SFS 1938, s. 647.
2) (numera föga br.) särskilt, framförallt; enkannerligen; närmare bestämt. Iagh .. fåår låta the twå vnga Männerne .. examineras, bådhe privatim och sedhan publice, namnligen publica disputatione till Gradum Theologiæ. BraheBrevväxl. II. 1: 131 (1659). Orätt har Hr Sjöborg i sitt påstående .., att Svenskarne och namneligen Verelius gjort början med de Isländska Sagornas .. öfversättande. SvLitTidn. 1814, sp. 607. Vinterbl. 1853, s. 174 (klandrat ss. germanism). KKD 4: XL (1908). Östergren (1933).
Spoiler title
Spoiler content