[sydsv. dial. klynka; jfr d. klynke, (fd. klykkæ, bliva upprörd); av germ. klinkwan; eg. samma ord som KLÄCKA, v.5 Ordet torde, där det icke härrör från sydsv. dial., vara inlånat från d.]
(ngt vard., mindre br.) frambringa en rad svaga, klagande ljud; vanl. allmännare: jämra sig (i sht utan egentlig orsak), klaga; äv. bildl. Ingen klagar och klynkar så mycket som .. (den girige), at han kan wara frij från skat och almoso. Lemwig Konst 93(1673). VetAH 1766, s. 78. Allt, som hörs klynka i bäckens toner. Österling Bäckah. 17(1909). Gnatigt klynka över att våra egna arbetslösa skulle förbises för våra österifrån invandrade stamfränder. NDA(A) 1929, nr 209, s. 4. Klynkar jag som om min väg varit tung, / många haft sju resor värre. Blomberg Sky. 5(1930).
SAOB
