KLYVA kly3va2 l. KLUVA klɯ3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(klu(f)va c. 1755—1930. kly(f)va 1637 osv.)
Etymologi
[sv. dial. klyva, kluva, i bet. 1, äv.: klyka; jfr nor. kluva, klyka, klämma; till KLYVA, v.2 1]
1) (numera bl. i bygdemålsfärgat fackspr.) stycke av ngt som har kluvits; särsk.: stycke av kluvet virke. Sedan kålen är skuren i små klyfvor. Warg 345(1755). Schultze Ordb. 2333(c. 1755). Omkring (brunns-)holken var en .. bro utlagd av breda kluvor. Fatab. 1930, s. 174 (fr. Mora).
2) (numera bl. i bygdemålsfärgat fackspr.) djup inskärning l. skåra (i ngt); spricka; äv.: klyka (se d. o. 2). Schroderus Lex. 42(1637). Knapt ser man något berg som icke har stenspringor och klyfvor uti sig. Linné Stenr. 45(c. 1747). Endast akterseglet har bom. Denna stöder med klyvan mot masten. Landsm. 1926, s. 14 (fr. Norrbotten).— särsk. (†): sprund. Klyfvan eller sprickan i en skjorta. Möller 1: 723(1745, 1755).
