SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLÄDNING klä3dniŋ2, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kled(h)- 15261691. kläd- 1698 osv.)
Etymologi
[jfr d. klædning, ävensom KLÄDING, KLÄDUNG o. KLÄNNING]
vbalsbst. till KLÄDA
1) (†) till KLÄDA I 1 o. 3: handlingen att kläda ngn l. sig l. att förse ngn med kläder; konkret (med koll. bet.): klädespersedlar, kläder. G1R 3: 138 (1526). Om en contribution skulle upbäras af fruntimret, uppå deras egen taxering, alt effter deras skiönhet och förstånd på klädning, så skulle en ansenlig summa upbringas. Serenius A 2 b (1734). At betiena sig af de tame och vilde diurs skinn til klädning. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 1 (1753). (På söndagen) Sysselsatte jag mig med klädning, frukost och sådant till kl. 10. Topelius Dagb. 1: 73 (1833). LoW (1862; med hänv. till påklädning).
2) (i fackspr., särsk. sjöt.) till KLÄDA I 4 e: klädsel (se d. o. 4); jfr KLÄDNINGS-HUD, -KRAGE, -LÄDER. — särsk.
a) (†) till KLÄDA I 4 e α, konkret: beläggning. Utom .. (järnet) är ingen af Metallerna mer än Kopparen, som kan upvisa någon grön klädning. Rinman JärnH 726 (1782).
b) sjöt. till KLÄDA I 4 e γ, om klädande av tågvirke; ofta konkret, om det varmed tågvirke beklädts. Rålamb 10: 50 (1691). Rosenfeldt Tourville 5 (1698). Klädningen å trossar. Smith 201 (1916). — jfr TÅG-KLÄDNING.
Ssgr: (2 b): KLÄDNINGS-GARN. sjöt. garn till klädande av tågvirke. Frick o. Trolle 55 (1872).
(2 (b)) -HUD. sjöt. hud använd till beklädnad å tågvirke l. ända av bom l. gaffel o. d.; jfr -LÄDER. Rajalin Skiepzb. 242 (1730). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 24.
(2) -KRAGE. sjöt. till klädsel använd ”krage”, t. ex. på förkanten av märsen för att den mot denna kant liggande delen av märsseglet icke skall nötas. Björkegren 686 (1784). Dalin FrSvLex. 1: 275 (1842).
(2 (b)) -LÄDER. sjöt. jfr -HUD. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Ramsten o. Stenfelt (1917).
(1) -SÄTT. (†) sätt att kläda sig; klädsel, klädedräkt. Fries 2Linné 2: 187 (cit. fr. 1748).
Spoiler title
Spoiler content