publicerad: 1936
KNAGG knag4, äv. KNAGGE knag3e2, i bet. 1—3 r. l. m., i bet. 4 m.||ig., i bet. 5 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(knagg 1665 osv. knagge 1864—1925. knaggar, pl. 1620 osv.)
Etymologi
[sv. dial. knagg, knagge, liten knöl, liten kulle, handtag på lieskaft, stark människa, gran- l. tallkotte, motsv. nor. dial. knagge, utskjutande spik, handtag på lieskaft, knast, mnt. knagge, knast, t. knagge, knast, konsol m. m., meng. knagg(e), eng. knag, knast m. m.; jfr fsv. knagger, anträffat bl. i anv. ss. egennamn; enl. Friesen Mediagem. 104 (1897) av en sidoform till den germ. nominalstam som föreligger i bl. a. nor. knakk, isl. knakkr, fot, ben (se KNACKA); jfr äv. d. knag(e), pinne o. d. att hänga ngt på m. m. (se KNAKA)]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i fackspr.) benämning på (hård l. skarp) knöl l. pigg l. tapp o. d. som skjuter ut från l. bildar en upphöjning på ett föremål; särsk. om kvistknöl på trädstam l. i virke; äv. om vid trädstam l. gren kvarsittande litet stycke av en avbruten l. avhuggen gren l. kvist. Men thet är itt som migh aggar, / Skär migh i hiertat som knaggar. Prytz OS B 2 b (1620). (Gud) tilhöflar och polerar osz, så at wij blifwe the groofwe Greenar och Knaggar qwitte. Schroderus Kors. 92 (1641). En seeger Kiäpp på en treskan Rygg .. (dvs.) På (dvs. till) en hård knagg hörer en swår (dvs. tung) klubba. Grubb 189 (1665). (Virke av äppleträd) måste tagas utaf Trägårdar, hvaräst det finnes ren-stammigt och utan knaggar. Rosensten Skog. 9 (1737). Golftiljorna (voro) slitna och hade stora knaggar samt sprickor mellan hvarandra. Hedenstierna Komm. 4 (1891). Han fick tag i en stor gren, i vars ena ända en knagg sköt ut, så att den kunde begagnas såsom båtshake. Bengtsson Austr. 138 (1928). — särsk.
a) om var särskild av taggarna på kroppen hos vissa rockor (knaggrockor, klorockor); särsk. om större dylik tagg. SkandFisk. 154 (1842). Lilljeborg Fisk. 3: 551 (1890).
b) tekn. benämning på för olika ändamål avsedda näsformiga ansatser (äggar) l. piggar o. d. på olika maskindelar. TT 1875, s. 225. Crosskillvält, med grofva ringar med skarpa knaggar. 2NF 33: 87 (1921).
c) (föga br.) om knöl l. annan ojämnhet på is l. (i sht tillfrusen) mark. Sundén (1886). Östergren (1930).
2) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] (utom i Finl. bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i vägg o. d. fastsatt pinne l. tapp l. krok (av trä l. metall) att hänga ngt på, hängare. Meurman (1846). Sin peruk hade mannen hängt på en knagg. Topelius Fält. 4: 422 (1864). ”Knaggar” eller träkrokar för upphängande af ”hör” (lin)(,) ”to” (ull), torrt kött, fläsk, torkad fisk, m. m. Hofberg Skogsbyggarl. 12 (1881). Koftan, duken och schalen hängde på sin plats på knaggen. Bengts Fäd. 55 (1921). Agrell Tolstoj Kar. 2: 507 (1925). jfr Bergroth FinlSv. 185 (1917).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om olika slag av handtag.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.] om handtag på lieskaft. Cnattingius (1894). SvKutturb. 9—10: 208 (1931).
b) om handtag på hyvel: horn (se d. o. 6 c δ), näsa, nos. Eneberg Karmarsch 1: 118 (1858). HbPedSnick. 90 (1890).
4) [utvecklat ur 1] (†) om mycket kortväxt person. Här finnes dvärgar, små knaggar, af en half Alns längd. Dalin Arg. 2: nr 48, s. 3 (1734; uppl. 1754: Pygmæer).
Ssgr: (1) KNAGG-HÖFTAD, p. adj. (†) Knagghoftade eller Koländta kallas de hästar, som hafva skarpa och vidt utstående eller upstående höftknölar. Florman HästKänned. 115 (1794). —
Avledn.: KNAGGIG, förr äv. KNAGGOT, adj. (knaggig 1736 osv. knaggot 1582) till 1: försedd med l. ojämn gm ”knaggar”.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i eg. anv.
a) om träd(stam), gren, käpp o. d.: knotig, kvistig. En stor knaggig eller qvistig kiäpp. VRP 10/7 1736. Melander ArbTröj. 85 (1917).
2) (†) bildl.: besvärlig, obekväm. Then bittra och knaggota sanningen. PErici Musæus 2: 201 b (1582).
Spoiler title
Spoiler content