SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNAGGLA knag3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Linné); förr äv. knagle, r. l. m.
Ordformer
(knagla 18511872. knagle 1741c. 1755. knaggla 1640 (: Knagglor, pl.) osv.)
Etymologi
[avledn. av KNAGGEL, sbst.1]
(numera mindre br.) (hård) liten ojämnhet, (hård) knöl l. kant o. d.; särsk. om var särskild av de små upphöjningarna på en knagglig yta; i sht i pl. Linc. (1640; under scabrosus). Knaggler ligga längs öfver halsen (på bälggrodan). Linné MusReg. 48 (1754). Hårda knagglor efter hjulspår och fotspår. Berg Almquist 220 (1928).
Ssg: KNAGGLE-STARR, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content