KNAGGLA knag3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Linné); förr äv. knagle, r. l. m.
Ordformer
(knagla 1851—1872. knagle 1741—c. 1755. knaggla 1640 (: Knagglor, pl.) osv.)
(numera mindre br.) (hård) liten ojämnhet, (hård) knöl l. kant o. d.; särsk. om var särskild av de små upphöjningarna på en knagglig yta; i sht i pl. Linc. (1640; under scabrosus). Knaggler ligga längs öfver halsen (på ”bälggrodan”). Linné MusReg. 48 (1754). Hårda knagglor efter hjulspår och fotspår. Berg Almquist 220 (1928).
Ssg: KNAGGLE-STARR, se d. o.
