SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNAGGLA knag3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(knagl- 1887—1901. knaggl- 1846 osv.)
Etymologi
[avledn. av KNAGGEL, sbst.1]
1) (ngt vard.) refl. o. intr.: (med besvär, stapplande) röra sig framåt (taga sig fram) på en knagglig väg; äv. bildl.; i sht i vissa särsk. förb. (se nedan). Björkman (1889). (Flickorna) knoga och knaggla .. sig från klass till klass, med hjälp av privatlektioner och sommarläsning. SDS 1919, nr 315, s. 4.
2) (†) bildl., om hälsotillstånd: (gång efter annan) icke vara fullt tillfredsställande, krångla. Om min helsa måste jag .. omnämna, att den knagglat en smula under resan. Castrén Res. 2: 192 (1846).
Särsk. förb. (till 1; ngt vard.): KNAGGLA FRAM10 4. vanl. refl.
1) i mera eg. anv. Under det åkdonet knagglade sig fram genom staden. Blanche FlStadsg. 295 (1847). Geijerstam Strömoln 7 (1883; intr.). Topelius Läsn. 8: 14 (1896; refl.).
2) bildl. FCygnæus (1843) hos Nervander FinKultH 73. Vi (dvs. Sverges jordbrukare) få knaggla oss fram bäst vi kunna. SkånAB 1929, nr 258, s. 3. —
KNAGGLA SIG IGENOM 10 1 040, äv. 032. bildl. Benedictsson Eftersk. 66 (c. 1885). Katri tog fram katkesen, och nu knaglade sig Leander med möda igenom budorden och ”hvad är det”. Ahrenberg Hem. 144 (1887).
Spoiler title
Spoiler content