[sv. dial. knija (Uppl., Smål. m. fl. landskap); möjl. motsv. isl. knýja, trycka, slå m. m., avledn. av knúi (se KNOGE)]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) rycka i (ngt), rycka av, rycka upp (ngt); särsk. i uttr. knia gräs, upprycka gräs (med händerna, till foder åt djur). Schroderus Dict. 240(c. 1635). Lind(1738). (Sv.) Knija ens skägg, (t.) einem den Bart rupffen, zausen. Dens.(1749). Linné Bref I. 1: 231(1771). (Bondflickan) förde sin häst till renen af vägen, .. bandt honom .. vid en gärdesgård, och började ”knia” gräs, som hon lade för honom. Almqvist Skälln. 18(1838). Strindberg Skärk. 71(1888). Stangenberg Skämtd. 58(1921). — jfr BORT-KNIA.
SAOB
