SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KNOGE knω3ge2, i vissa trakter, särsk. Finl., äv. KNOG knω4g, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Schroderus Comenius 261 (1641) osv.) ((†) -or Schroderus Comenius 261 (1639)).
Ordformer
(kno(o)g c. 16351916. knog(h)e 1538 osv. knofuar, pl. 1664)
Etymologi
[fsv. knoe (i ssgn fingra knoe), motsv. sv. dial. knoe, knoge, knoga, knog, d. kno, nor. dial. knue, isl. knúi; av germ. knūwan-, till germ. knu-, trycka samman (se KNOKA, sbst.). Med avs. på det inskjutna g i sv. jfr BOGEN, p. adj.1, LOGE, tröskgolv, MOGEN, TROGEN]
ända av led på finger, som, då handen knytes, framträder ss. en upphöjning på fingrets yttre sida; i pl. äv. övergående i bet.: fingrar l. (knuten) hand (jfr a nedan). VarRerV 6 (1538). Strax effter samma ordh stötte han migh medh knofuarna 2 resor i pannan. VDAkt. 1666, nr 146 (1664). Kraft och styrka i knogarna. Schultze Ordb. 2364 (c. 1755). Sundevall Zool. 36 (1858). En af dem knackade med knogen tre gånger på dörren. SDS 1914, nr 51, s. 9. Vi skyldrade gevär med vitnande knogar. Engström 12Bok 91 (1919). DN(A) 1933, nr 304, s. 5. — jfr FINGER-, PEKFINGER-KNOGE. — särsk.
a) (numera knappast br.) i sg., övergående i bet.: hand. En Gesäll med glas i knogen. Bellman (SVS) 1: 174 (c. 1775, 1790). Lugnt stod gubben kvar med knutna knogen. Jensen FjStig 30 (1893).
b) om led i finger l. tå hos djur. Linné Diet. 2: 140 (c. 1750). Knogarna (hos ekorren) äro .. vanligen hårlösa. Hemberg Tramps. 21 (1897). — jfr VING-KNOGE.
Ssg: KNOG-ELD. (förr) i uttr. slå knogeld, benämning på en lek. Slå knogeld .. tillgick så: Den ene slog med sin knutna hand hårt mot den andres knogar. Därpå var det den slagnes tur. Det gällde att hålla ut längst. NordKult. 24: 20 (1933).
Spoiler title
Spoiler content