KNICK knik4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. knick, vägkrök; till germ. knik-, böja (sig), kröka (sig) (jfr KNEK o. KNICKA, v.1)]
1) (i sht i fackspr.) tvär böjning l. vinkel (på en linje l. ett rör o. d.). PopVetAfh. 32: 24 (1909). (Man) kunde .. föreställa sig, att jordens avsvalningskurva .. icke fallit kontinuerligt, utan företett många knickar. Ramsay GeolGr. 1: 86 (1912).
2) (†) avbräck l. skada l. fördärv som träffar ngn l. ngt; ”knäck”; äv. i uttr. komma på knick, ”komma på kneken”. Huru landett kan komma på knick, skada och förderff. HSH 31: 428 (1638). Tu måste vachta tig i mat så väl som drick, / At fostret icke får i moderlifvet knick. Kolmodin QvSp. 1: 279 (1732).
Ssgr (till 1; i fackspr.): KNICK-FORMAD, p. adj. De .. knickformade eller rundade krökningarna på de långa benen efter svåra benbrott (m. m.). Haglund HållnRörOrg. 2: 29 (1924). —
